Sedan jag påbörjade min pension 2021, så har jag utökat min släktforskning från att tidigare helt fokusera på mina direkta anor till att även forska på syskonskaror i de senaste generationerna för att söka spännande levnadsöden.

Detta är ett tydligt exempel på personer och händelser som omedelbart väcker intresse. I den här berättelsen kommer jag tillåta mig att citera stycken som publicerats på nätet ibland utan tillräcklig källhänvisning. I de fall jag hittar källa, så anges den givetvis.

Bilden föreställer Sven Gustafsson född 17 februari 1829 i torpet Hagen i Regna socken, Östergötland. Han var gift med Lovisa Nilsdotter född 7 maj 1830 i Hällestad.

Min släktrelation är till Lovisa hon är min farmors mormors faster.

Sven och Lovisa gifte sig 1851 och bosatte sig i hans föräldrahem Hagen på Tyrisfall ägor.

Sven och även hans yngre bror kom att bli vad som kallades kloka gubbar. Följande beskrivning om Sven och hans broder vill jag publicera, tyvärr med bristande källhänvisning.

Kloka gubbar

“Kloka gubbar och gummor, trollkarlar och trollkäringar var det gamla bondesamhällets namn på människor som hade förmåga att bota sjuka mäniskor och djur. De kunde även förutspå vad som skulle hända i framtiden och liksom Saida i våra dagar hitta för svunna föremål.

Regnatrakten födde flera kloka gubbar som kom att gå till historien. Två av dem var bröder från det lilla torpet Hagen under Tyrisfall. De kom emellertid att verka i de angränsande socknarna Hällestad och Risinge.

Sven Gustafsson var den äldre av de båda, född 1829, och kom att gå under namnet Ko-Sven. Hans verksamhetsområde blev främst Hällestad, men hans bravader lever fortfarande kvar i regnatrakten. Så här skaldade Gusten i Tyrisfall, en lokal författare född år 1875, om Sven.

Sven i Hagen före våra tider Kring i sockna uppå hingsten rider. Han kan bota både folk och fä ifrån sjukdom och kan trolla mä.

Gustaf Gustafsson, född år 1831, som kom att heta Köpgubben, hämtade sin hustru Maja Lotta ifrån Rävtorpet i Hällestad, men kom snart att bli risingebo då de flyttade till torpet Carlslund i Flaskbjörke för att senare bo i Malthult och Lotorp. År 1868 flyttade familjen till Skirbrotorp som torpare, innan de kom till Köp (under Prästgården) som arrendatorer. Där bodde det välkända paret ända till år 1917, då de avled.

I Köp kom de att bo i ett uråldrigt hus. När det nya huset byggdes år 1938 kom det gamla huset att stå kvar invid vägen. Vägen var den gamla kyrkvägen, som före år 1911 var den stora vägen till Risinge och Finspång. I november detta år invigdes vägen över nya Doversundsbron, som gjorde färden till kyrkan betydligt enklare, då det var besvärligt med den lilla flottbron på Ekön som förband Lundby med Ekön.

I torpstugans ena långvägg fanns en lucka, där de besökande till kyrkan kunde förvara sitt kyrkbrännvin, när de kom från Doverstorp, Eliantorp och Hejtorp. På hemvägen kunde man så hämta sitt brännvin att festa på under hemfärden. Gustaf kom alltså att bo centralt i socknen, något som kom att bli viktigt för hans verksamhet som klok gubbe, läkare och veterinär.

Kloka gubben i Köp var vida berömd för att kunna bota “skärven”, eller engelska sjukan, som barnsjukdomen kallades. Visserligen kunde gubben bota skärven när som helst på vardagarna, men bäst skedde det en torsdagsnatt i nymånens sken. Då uttalades många mystiska ord vid den gamla apeln, som stod vid knuten av den gamla stugan.

På sommaren drabbades ofta korna av rödsot (blod i urinen) och då fick han många besök. Han ryckte också ut till byarna om det var riktigt bråttom. Efter en besiktning frågade han alltid efter om det fanns något starkt hemma, som var bra enligt gubben för både folk och fä. Gustaf var alltid ensam med kon, men den nyfiken kunde höra honom mumla ramsor och se honom ta “onsyls” (dvs motsols) kring kossans huvud och bakdel. Sedan stoppade han små runda bollar av av örter doppade i brännvin i kossans mun. Bondepraktikan, som man höll styvt på, rekommenderade salt och brännvin som bra botemedel. Det hjälper för allt. Efter väl förrättat värv blev det alltid ett litet kalas, där återstående av medicinen konsumerades av “doktorn” och människorna på gården.

Läkarvetenskapen, som vid denna tidpunkt representerades av doktor Gustaf Strömberg på Finspång, såg med oblida ögon på gubbens praktik. Doktor Strömberg, som blev den förste lasarettsläkaren när lasarettet invigdes 1 oktober 1880, hade en lång och omfattande tjänstgöring i Finspång. Inte mindre än 38 år var han läkare där.

När gubben Gustaf hade misslyckats med att bota en av kända smederna på bruket, tyckte doktor Ströberg att det var dags att ge gubben en uppsträckning. Smeden litade forfarande på gubben för han botat hans gris. Det värsta av allt var att själva brukspatron hade anlitat gubben för att bota ett av sina barn för skärven.

Doktorn roddes på Skuten och Dovern fram till Köp, där han mottogs med respekt av den populäre konkurrenten. Det blev ett samtal som ingalunda var salongsbetonat Båda antagonisterna var kända för sin konst att kunna svära. Det blev också många kraftord sagda. Gustaf ville som avslutning bjuda på kaffe men doktor Strömberg avbjöde. Gustaf önskade visserligen lycka till på hemfärden, men tyckte att doktorn skulle skynda sig hem ifall magen skulle bli besvärlig. Det blev den, så doktorn var tvungen att uppsöka sjöns stränder ett par gånger innan han kom hem, där han fick ta fram det bästa som hans medicinskåp kunde förmå.

Efter detta besök svor doktor Strömberg på att han aldrig skulle uppsöka gubben i Köp vare sig idet ena eller andra ärendet.

Gubben i Köp hade en viss naturlig filosofisk läggning. Det visade sig bland annat i att han blev god vän med den folkskygge konstnären Oscar Törnå, som var på besök i Finspång och företog utflykter nedåt Dovern och då mest vid Köp och trakten däromkring. Gubbarna kunde vid dessa tillfällen sitta i timtal och samtala. Oscar Törnå är mest känd för sin fina tavla “Kalkugnen”, som hänger i galleriet på Finspån Slott.

Huruvida de båda herrarna förtärde ett glas tillsammans förtäljer inte historien, men gubben Gustaf kunde tillhandahålla brännvin till törstande individer. Men då fick man lov att handskas med det i tysthet. Den som inte gjorde detta kunde råka ut för att få en sup som gjorde dem så knäsvaga att de måste få hjälp hem från Köp.

När han gick till sina fäder år 1917, så var det den siste kloke gubben i Risinge som gick bort.

Birger Persson

KÄLLOR:
Blad till Risinge sockens krönika samlade av
August Carlsson.
David Erikson-GENEALOGI.
Frans Dahlqvist artikel i ÖD”

Ko-Sven

1873 flyttar Ko-Sven och hans familj till Stockhult i Hällestads socken.

Familjen har växt vilket framgår av husförhörslängden från tiden, men det är inte det som väcker min uppmärksamhet, utan följande text:

Min tolkning är:

“dömd af häradsrät för medvet. om af dotter begånget mord af dotter.”

I en senare husförhörslängd (Hällestad (E) AI:46 (1889-1897) Bild 164 / sid 801 (AID: v26115.b164.s801, NAD: SE/VALA/00153)) hittar vi dottern Anna Christina Svensdotter född 24 nov 1856 och en notering om hennes dom, som rullar upp den förskräckliga historien, som beskrivits i följande dokument.

Berättelsen är kopierad bland flera forskare, men så vitt det verkar, så är originalet nedtecknat av släkforskaren och Grytgölskännaren Åke Edengren.

Mordet på Greta Lisa Baggman

“Året var 1876 och skogvaktaren vid Gultebo skogvaktareboställe Adam Zakrisson. Han var född i Godegårds socken den 10:de mars 1828 och var son till Zakris Jansson och dennes hustru Anna Stina. Vid 24 års ålder blev han skogvaktare under Sonstorp och hade därefter bebott skogvaktarebostället på Gultebo ägor.

Efter tillträdandet gifte han sig med Greta Lisa Baggman , en smeddotter från Anna –Stinafors och år 1876 hade de 5 levande barn. Skogvaktaren hade sedan 1874 en piga anställd, hennes namn var Anna Stina Svensdotter. Hennes föräldrar var Sven Gustafson (Red. anm: Ko-Sven) och hans hustru Lovisa Nilsdotter och de två bodde i en liten stuga på Stockhults ägor cirka 3 – 400 meter från skogvaktarebostället i riktning mot Boka.

Där huset låg är nu bara en björkbacke , huset är flyttat ett par hundra meter till Södralund och är ombyggt ,där bor idag Uno Samuelsson.

Skogvaktarebostaden var belägen i det hus som nu heter ”Hagastrand” och nu ägs av Ove och Ewa Hansen. Efter Skogvaktare Zakrisson bodde där Skogvaktare Andersson och efter honom flyttade Karl August Andersson med hustru Tora in där. Efter renovering av huset i början av 1950-talet bodde här Skogvaktare Edengren med familj.

Från domstolsprotokoll av den 1:a mars 1877.

Zakrissons hustru hade de senaste åren varit sinnessvag. I oktober 1876 blev hon svag till hälsan och delvis sängliggande , den 14:de oktober fick hon svåra kräkningar och diarrè.

Den dagen var skogvaktaren på sitt arbete , men var hemma en stund på eftermiddagen. Därefter gick han hemifrån till sin kolmila och var sysselsatt där till morgonen därpå. Hans hustru hade frågat honom när han var hemma , om han inte kunde stanna hemma hos henne över natten , men skogvaktaren svarade att milan behövde tillsyn. Han kom hem igen på fredagen den 13:de vid niotiden och fann hustrun lugn och trodde därför att plågorna upphört. Och eftersom att pigan och hennes mamma vårdade hustrun kände han sig lugn och försvann hemifrån vid 14-tiden. När han återkom nästa dag (på lördagen) var hustrun död.

Pigan talade om att hustrun på torsdagen haft svåra kräkningar och diarrè samt klagat över värk och plågor i bröstet och i magen. Plågorna hade upphört på fredagen och då tvättade pigan den sjuka och tog på henne andra kläder. Pigan tyckte också att det verkade som om den sjuka haft ett slaganfall. Lovisa Nilsdotter, pigans mor, hade hjälpt till med vården av den sjuka.

Den avlidnas syster, Sofia Baggman från Gulltorp, kom på fredagseftermiddagen för att hälsa på sin syster. Hon hade av sin systerdotter Amanda blivit underrättad om sin systers tillstånd och var nu närvarande när systern avled klockan 23 på kvällen. Några anfall av kramper, konvulsioner eller svimningsanfall hade hon inte märkt, så att när hon strax efteråt hörde rykten om att systern skulle ha förgiftats så trodde hon inte på dessa rykten.

Hon hjälpte också till med tvättningen av den döda och vid svepningen av liket. Hon såg då att bröstet verkade inflammerat och hade en grönaktig färg samt att lederna var mjuka och böjliga. Sofia hade också tyckt sig märka att skogvaktaren stod i ett intimt förhållande med pigan och att hennes syster varit rädd för dem båda och hade behandlats illa av dem.

Skogvaktaredottern Amanda sade att hon torsdagen den 12:e hört pigan säga ”Din mor har så ont i magen att jag tror att hon dör”. Amanda sade också att modern klagat över svårt lidande i bröst och mage men att hon inte haft några kräkningar fredagen den 13:de.

Sonen Karl hade inte heller märkt något annat med sin mor den sista dagen, än att hon verkade känslolös och svettades mycket.

Änkan Brita Lisa Andersdotter i Gultebo hade ofta innan pigan städslades anlitats när skogvaktarehustrun varit sjuk och ville minnas att kräkningar någon gång inträffat.

Arbetaren Carl Olsson på Gultebo ägor, hade fredagen den 13.de varit sysselsatt med kolning i Zakrissons mila. När Zakrisson strax efter middagen kommit till milan hade han sagt ”Nu får jag aldrig se Greta mer i livet”, det tyckte Carl Olsson var besynnerligt, den sjuka skogvaktarehustrun hade ju inte avlidit förrän 8 – 9 timmar senare och att inget anmärkningsvärt varit då Zakrisson lämnat hemmet strax efter middagen.

Vid rättegången tillfrågades Zakrisson om han för att reda upp saken önskade liköppning och medicinalbesiktning av hustruns på Hällestads kyrkogård begravda kropp.

Efter en stunds tvekan svarade han ja.

Från domstolsprotokoll av den 27 – 28:de april 1877

Skogvaktaren berättade att hustrun flera gånger senaste tiden haft sjukdomsanfall med symptom liknande de hon haft under sina sista dagar, men att han inte vidtagit några åtgärder för att hämma kräkningarna samt att han endast under korta besök i hemmet på tors- och fredagen varit närvarande vid sjuksängen.

På torsdagen hade han uppmanat pigan att söka hjälp, det var endast pigan och dottern Amanda som vårdade den sjuka. Någon främmande person hade han inte sett i huset sedan söndagen den 8:de.

Ingen medicin hade använts och hustrun hade anlitat både läkare och kvacksalvare för sin sjukdom. Skogvaktaren hade aldrig undersökt om hustrun hade några mediciner och förnekade all vetskap om hustruns död. Han uppgav att han aldrig innehaft arsenik, men att sonen Axel under vintern haft gift för att döda råttor med. Giftet förvarades i ett uthus och Zakrisson visste att det fanns där.

Dottern Amanda berättade att modern varit uppe ur sängen på torsdagsmorgonen och när Amanda gick till skolan hade det inte varit något ovanligt med modern. När Amanda kom hem från skolan på eftermiddagen var modern så svårt sjuk att man trodde det var fara för livet. Hon hade inte sett modern förtära något på torsdagen, men på fredagen hade pigan bjudit skogvaktarehustrun på lingonsaft, men den ville hon inte ha. Amanda sa också att pigan vårdat modern dåligt.

Pigans mor hade besökt skogvaktarens hus söndagen den 8:e, men sedan inte varit där förrän på fredagen. Hon visste inte om den sjuka fått någon medicin av sin man, kvacksalvaren Sven Gustafsson, på den sista tiden och att hon för övrigt inte visste något om det hela. Däremot framhöll hon att skogvaktaren alltid varit öm mot sin hustru.

Pigan sade att sjukdomen börjat redan på onsdagen och att den sjuka haft svåra kräkningar och diarrè på torsdagen. Hon förnekade på det bestämdaste att skogvaktarehustrun skulle ha fått arsenik, däremot talade hon om att Greta Lisa brukade äta socker när hon kom över något. Om arsenik funnits i huset så kunde förgiftningen endast gått till så att Greta Lisa fått i sig arsenik i stället för socker.

Sonen Axel Zakrisson berättade att han en dag under förra årets vinter av kvacksalvare Sven Gustafsson erhållit lite gift för att döda råttor med och att han förvarat giftet under ett fähus. Han hade dock sett Sven Gustafsson ge modern medicin, men detta hade inte hänt på sista tiden. Fadern hade alltid varit öm och behandlat modern väl, sade Axel, samt att han aldrig sett något missförhållande mellan pigan Anna och sin mor.

Carolina Andersdotter, hemmahörande i Älgshult, berättade att hon bjudits på korv hos skogvaktaren, men Carolina ville inte äta den. Det var dottern Amanda som på moderns uppmaning bjudit på den och när Carolina inte ville ha sade Amanda att det inte var något ont i den korven. Skogvaktarehustrun frågade då om Carolina trodde att det var gift i den. Carolina hade vid flera tillfällen hört skogvaktarehustrun, som nog inte var så tokig, klaga och säga att ”de nog riktigt skulle förstöra henne”.

Söndagen den 6.e maj 1877 hade Carolina på förmiddagen kommit till Zakrissons hus och där funnit dottern Amanda hemma. När Carolina frågade henne varför hon inte var i kyrkan svarade Amanda att hon inte kunde det, folk tittade så konstigt på henne. De hade också sagt till Amanda att ”det kan vara gift i dropparna som statt i så många år”. Carolina hade då förstått att Amanda syftade på moderns död.

Zakrisson hade då kommit ut ur kammaren och när de samtalat en stund sade han ”När de där dropparna kom från Stockholm var de rena och klara, nu är de riktigt farliga och sätter sej på maghinnan”. Carolina hade frågat Zakrisson om det var riktig arsenik och då svarade han ja. Han hade sedan hastigt avbrutit sig och sade att han lovat att inget säga, men att dottern fick göra det om hon ville. Carolina frågade då Amanda vad hennes far menade.

Amanda berättade då att när Lovisa Nilsdotter och hennes dotter, pigan Anna Stina, satt i åklagarens förstuga och väntade på att förhöras av polisen hade Lovisa försökt förmå Amanda att säga att hon sett modern sitta i ladugården och doppa en brödbit i råttgiftet. Hon menade att det var ingen synd att säga så, annars kunde de bli tagna av polisen allihop. Amanda gjorde inte som de ville, men när förhöret var slut hade de försökt få henna att följa med till Rökslid, där Amandas bror Axel tjänade dräng. Han skulle nästa dag förhöras av åklagaren om giftet han lagt ut i ladugården och om det var sant att några kaniner ätit på det och dött. Carolina sade då till Zakrisson att köra bort pigan Anna Stina, men Zakrisson menade att det fanns inget skäl för det. Pigan var så snäll och bra.

Beata Christina Strömberg, bondhustru från Älgshult, berättade att hon en söndag för två år sedan varit inne hos skogvaktarehustrun, som då beklagat sig över att pigan slagit henne. Då Zakrisson tillsagts om detta, frågade fru Strömberg pigan om hur det var med detta. Pigan svarade då ”jag bara skuffade till henne”. Fru Strömberg hade då sagt till Zakrisson och pigan att de inte skulle vara elaka. Zakrisson svarade då ”det är inte så farligt”.

Fru Strömberg hade fått besök av Sven Gustafsson tredje dagen efter det Zakrissons hustru blivit begravd. Hon sade då till Gustafsson att hon tyckte det var bra att skogvaktarehustrun fått sluta, men tyckte det var konstigt att hon kunnat dö av plågor innan hennes tid var ute. Hon undrade också om den avlidna kunnat dö av sitt bråck och Gustafsson svarade att så kunnat ske , ”ja just därför”.

Drängen Anders Andersson i Stockhult berättade att han våren 1876 vid ett tillfälle gått förbi hos skogvaktaren och då hört honom misshandla hustrun i förstugan. Hon hade skrikit och bett att åtminstone få behålla livet.

En gång hade han sett pigan våldföra sig på sin matmor, men hon hade slagit tillbaka och ett ordentligt slagsmål hade uppstått. Anders Andersson hade också flera gånger hört Zakrissons hustru beklaga sig för att pigan haft olovligt umgänge med såväl hennes man som hennes söner.

Amanda Zakrisson, som var född den 4:de juni 1863 och kunde läsa och skriva, samt hennes bror Axel inkallades åter till rätten. Amanda medgav att hon blivit tillsagd säga att modern doppat bröd i råttgiftet. Vidare sade hon att hon också blivit tillsagd att det inte var någon synd att säga så. Hon kunde ju förstå hur det skulle gå om hon själv, hennes bror , Lovisa Nilsdotter och pigan Anna Stina blev tagna. Men hon nekade till att hon blivit tillsagd ljuga denna dag.

Hennes bror Axel berättade efter någon tvekan, att Lovisa Nilsdotter och pigan Anna Stina klockan nio på kvällen den 27.e april kommit till Rökslid. Han hade redan gått till sängs, men de hade knackat på fönstret och bett honom komma ut. När han gjorde så, berättade Lovisa och Anna Stina för honom att han dagen efter skulle i förhör hos Länsman. De bad honom säga att han köpt arsenik av en gubbe och att några kaniner dött av detta, annars kunde det lätt hända att de blev tagna. Han sade också att samma dag som moderns lik blev uppgrävt hade han träffat sin far, som var med vid uppgrävandet. Fadern hade då varit missnöjd med att det ställts till med sånt bråk om detta och han hade bedyrat att han var oskyldig,

Sven Gustafsson omtalade att han var född den 17.de september 1829 i Regna socken. Hans föräldrar var torparen Gustaf Persson och hans hustru Anna Stina Andersdotter. Sven hade vistats hemma till år 1851 , då hade han mottagit torpet ”Hagen” efter fadern. Samma år hade han gift sig med Lovisa Nilsdotter och med henne fått elva barn, varav sex ännu var i livet. De hade 1873 flyttat till Hällestads socken och den lägenhet de nu bebodde. Han sade också att han aldrig varit tilltalad för brott och att han inte kunde lämna några uppgifter om Zakrissons hustrus död samt att han inte gett henne någon medicin med undantag för en gång. Det var på hennes mans begäran som han år 1874, efter ett recept av doktor Rogsten i Norrköping, köpt hjärtstyrkande näsdroppar. Han förnekade att Anders Olsson i Gräsfallets berättelse var sann, däremot var Beata Christina Strömbergs sann.

Lovisa Nilsdotter, Sven Gustafssons hustru, berättade att hon var född 7:de maj 1829 i Hällestads socken och att hennes föräldrar hette Nils Nilsson och Brita Lotta. Hon hade vistats i hemmet tills hon fyllde 16 år, därefter hade hon haft tjänst på åtskilliga ställen tills hon gifte sig 1851.

Vad det gällde Zakrissons hustru visste inte Lovisa mer än att hon varit svårt sjuk. Lovisa hade fredagen den 13.de på förmiddagen kommit till Zakrissons för att prova en kofta, som hon skulle sy till Amanda och då funnit Greta Lisa svårt sjuk. Hon gick hem efter en stund, men senare kom Zakrisson hem till henne och bad att hon skulle gå hem till hans hustru för att hjälpa Amanda och pigan med den sjuka.

Lovisa återvände då och stannade kvar där till Greta Lisa var död, med undantag för en stund på eftermiddagen då hon var hemma. Hon berättade också att hon kunde både läsa och skriva och medgav att hon den 27.de april på aftonen tillsammans med sin dotter begivit sig till Rökslid för att träffa Axel Zakrisson som tjänade dräng där. Avsikten därmed var endast att förmå honom tala sanning då han kom i förhör hos åklagaren. Hon gjordes uppmärksam på att det inte var sannolikt att hon sent på aftonen gått dit av nyss nämnda orsak, men hon vidhöll att så var fallet.

Lovisa tillfrågades också om det var sant att hon och dottern försökt förmå Amanda att säga att hon skulle ha sett modern doppa bröd i råttgiftet och sedan äta det. Hon svarade att hon talat med Amanda om detta, men påstod att hon sagt att det väl kunnat hända och att Amanda borde försöka erinra sig om hon inte sett detta.

Pigan Anna Stina Svensdotter, dotter till Sven Gustafsson och hans hustru Lovisa, berättade att hon var född den 23.e november 1856 och att hon vistats hemma till år 1872 och därefter haft tjänst som piga på några ställen. På hösten 1874 kom hon till Zakrissons och hon framhöll att hon aldrig haft något olovligt umgänge med skogvaktaren samt att förhållandet emellan Zakrisson och hans hustru varit gott.

Zakrissons hustru, som varit sinnesrubbad och ofta sjuk, hade under sin sjukdom alltid besvärats av kräkningar. Hon hade onsdagen den 11.e känt sig illamående, men inte värre sjuk än att hon hade vistats uppe. På torsdagen blev hon sämre och hade täta uppkastningar, men framåt kvällen hade hon kryat på sig. Under fredagen blev hon åter sämre och på eftermiddagen blev hon sanslös. Hon förblev så fram till klockan 23 då hon avled. Vid hennes död var hennes barn Carl och Amanda där, hennes syster Sofia Baggman i Gulltorpet samt Lovisa Nilsdotter och pigan Anna Stina.

Skogvaktaren hade varit hemma två korta stunder på torsdagen och två på fredagen. Han hade då inget sagt till pigan om hustruns sjukdom. När han på lördagsmorgonen kommit hem och funnit sin hustru död, hade han blivit mycket ledsen.

Pigan Anna Stina medgav att hon besökt Axel Zakrisson på aftonen den 27.de april och bett honom säga sanningen. Hon ville nu inte avge någon berättelse eller svara på några frågor, men hon sade sig både kunna läsa och skriva.

Skogvaktare Adam Zakrisson berättade att förhållandet emellan honom och hustrun alltid varit gott. Hon hade dock ofta varit sjuk under de tre senaste åren, ibland även sinnesrubbad. Detta i så hög grad att Zakrisson för att styra henne, varit tvungen att använda våld. Han hade när han kom hem från sin mila på torsdagen den 12.e märkt att hustrun varit sjuk, men inte fäst sig vid det utan återvänt till skogen. När han kom hem på lördagsmorgonen och funnit sin hustru död, hade han blivit mycket ledsen.

När han tillfrågades om riktigheten i arrendator Strömbergs berättelse, där Strömberg sagt att det fanns ett rykte att Zakrisson skulle gifta sig med Anna Stina Svensdotter erkände han att det var sant. Han nekade bestämt till återstoden av Strömbergs berättelse och även till Anders Anderssons berättelse.

Åklagaren förklarade att han med de vid rannsakningarna inkomna uppgifterna, var tvungen att åtala Adam Zakrisson, Sven Gustafsson, Lovisa Nilsdotter samt pigan Anna Stina Svensdotter, för att de i samråd tagit livet av Greta Lisa Baggman.

Han anhöll också att de hittills endast upplysningsvis hörda, även skulle bli hörda som vittnen i målet. Dessa personer voro: Arbetaren Carl Olsson på Gultebo ägor, Anders Andersson i Älgshult, Anders Andersson i Gräsfallet – Stockhult, Arrendator C. J. Strömberg i Älgshult, Beata Christina Strömberg i Älgshult och drängen Anders Andersson på Stockhults ägor.

Nämnda personer fick därför då inget jäv förekom, framträda till dombordet och avlägga vittneseden samt mottaga varning för missbruk av den. När deras avgivna berättelser samt protokollet blivit uppläst för dem, så förklarade de var för sig att de vidhöll berättelsernas riktighet.

Anders Andersson i Älgshult tillade dock att Zakrisson för honom den 2:a november 1876 berättat att han sett att hustrun skulle dö och därför tagit avsked av henne. Anders hade då sagt till skogvaktaren att det vore bättre om han stannat hemma, men Zakrisson svarade då att han var tvungen att gå till milan, från vilken han varit borta i flera dagar och pojkarna hade fått skött den ensamma. Detta påstående visade sig senare vara osanning.

Zakrisson hade en gång kort efter dödsfallet sagt åt Anders Andersson att hustrun under sista sjukdomen inte alls varit besvärad av kräkningar. Andersson hade då sagt att en dräng som tjänat hos honom för många år sedan dött av bråck efter svåra kräkningar och att det kanske var likadant med Zakrissons hustru.

Zakrisson förnekade sanningshalten av detta vittnesmål.

Åklagaren sade sig ha tillgång till ytterligare bevisning och anhöll om uppskov med målet. Häradsrätten kom fram till att Zakrisson, Anna Stina Svensdotter och Lovisa Nilsdotter förklaras träda i häkte till 4.de juni klockan 10.00

Obduktionsprotokoll

Fört vid den medicinska besiktningen och liköppningen av skogvaktare Adam Zakrisson i Gultebo i Hällestads socken avlidna hustru Greta Lisa Baggman.

Förrättningen utfördes av distriktsläkare G. Strömberg från Finspong i Hällestads församlings sockenstuga i närvaro av fjärdingsman A. Lidberg samt kyrkovaktare A. Sand- ström. Protokollet fördes av N. P. Hamberg.

Prästbetyget upplyser att hustru Zakrisson var född den 19:de maj 1820 och att polisundersökningen av den 11:e mars lämnar upplysning att den avlidna under de senaste åren varit sinnessjuk och att hon ibland led av kräkningar. Hon hade i början av oktober 1876 blivit så svårt sjuk att hon fick intaga sängen. Torsdagen den 12:e i samma månad klagade hon över svåra smärtor i bröstet och magen samt att hon hade kräkningar och diarrè. Dagen därpå hade dessa symptom minskat och den sjuka hade varit lugn. Emellertid blev hon mål- och känslolös samt svettades mycket och slutligen klockan 23 på kvällen samma dag hade hon avlidit. Den som skötte den sjuka påstod att under byte av ett klädesplagg skulle den sjuka haft ett slaganfall. Hustru Zakrisson hade inte fått någon medicin utan endast lite lingonsaft.

När den döda skulle svepas syntes redan tecken på förruttnelse, huden på bröstet och buken hade en gröngul färg och ingen likstelhet fanns. Likets identitet intygades av den avlidnes man samt J. Baggman och hans hustru Sofia Benktsdotter från Gults allmänning.

Yttre besiktning av liket.

Den döda var insatt i Hällestads sockenstuga och hon låg i en svart kista av trä. När locket öppnades kom en svår stank och svepningen syntes orubbad. Den döda var påklädd lintyg, tyllmössa, strumpor och vantar. Huden och hela huvudet var mörkt och starkt intorkat , vilket gav detta parti ett utseende som en mumie. Det fanns inga spår av yttre våld.

Efter inre besiktning och gjorda iakttagelser blev utlåtandet att likdelar av hustru Zakrisson innehöll en betydande mängd arsenik.

Stockholm 13 april 1877. N. P. Hamberg

Ur protokollet från urtima tinget med Hällestad – Tjällmo tingslag

Ledamöter i rätten var Häradsdomare Erik Magnus Spets i Göl, Nämndeman Anders Gustaf Jansson i Åsa, August Andersson i Åstad, Erik Johansson i Vahlstorp, Johannes Persson-Nordstedt i Hult, Anders Magnus Andersson i Österby samt F. Nämndemannen Pettersson i Grytgöls By. Förrättat uti Tingshuset vid Tjällmo den 15:de juni 1877.

Enligt Häradsrättens dombok från den 4:de juni , hade till detta urtima ting uppskjutna rannsakningsmålet angående den häktade skogvaktaren Adam Zakrisson och pigan Anna Stina Svensdotter från Gultebo ägor åtalade för mord genom förgiftning av Zakrissons hustru samt Anna Stina Svensdotters föräldrar, Sven Gustafsson och hans hustru Lovisa Nilsdotter på Stockhults ägor, åtalade för samma brott.

Detta mål upptogs sedan urtima ting utlysts och rättegångsfrid påbjudits. Kronolänsman infann sig också till detta ting.

Sven Gustafsson kom utan sin hustru, hon var enligt Gustafsson fortfarande sjuk och kunde därför inte färdas till tinget. Hon hade enligt Gustafsson varit så dålig att han igår trodde hon skulle dö. Pastor Nyström hade efterskickats för att ge henne nattvarden, men detta kunde inte ske i Lovisas svaga tillstånd.

Åklagaren sade sig inte tro på detta, då Lovisa i hemmet visat sig vara pigg och rask när ingen främmande såg henne, detta enligt vad trovärdiga personer sagt, men när någon utomstående såg henne skulle hon till synes bli svårt medtagen av sjukdom. Åklagaren påstod att hennes så kallade sjukdom bara var ett sätt att slippa inställa sig vid Domstolen. Detta bestreds av hennes man men han hade inget annat bevis för detta än ett recept som var utfärdat av Doktor Brodin i Boo.

Nu lämnade åklagaren fram ett kuvert förseglat med kronolänsmans sigill och försett med påskriften ”Adam Zakrisson”. Detta skulle enligt åklagaren innehålla det vita pulver som Zakrisson efter hustruns obduktion överlämnat till honom. Han sade också att enligt ett nu uppkommet rykte skulle Zakrisson betalat för att få sin svärmor undanröjd.

Det skulle ha varit för 12 år sedan som Zakrisson betalat 50 riksdaler till nu avlidne skräddaren Johannes Jansson – Lundin i Rometorp för att han skulle förgifta Zakrissons svärmor, smedänkan Maja Lisa Gadde från Anna Stinafors

Änkan Gadde hade tillsammans med sin dotterson på hösten 1865 begivit sig från sitt hem i Anna Stinafors till Grytgöl, för att närvara vid auktionen efter sin avlidne son, När de passerad förbi hos Lundin , som hade sin stuga efter vägen, kom Lundin ut och bjöd in änkan och dottersonen på ett glas brännvin.

När änkan druckit ur sitt glas fortsatte hon och dottersonen mot Grytgöl. Men efter en liten stund fick hon svåra magsmärtor, så svåra att hon inte kunde fortsätta sin färd. Hon forslades då på ett från Rometorp anskaffat åkdon fram till Grytgöl där hon avled, troligen av att gift lagts i brännvinet. För när hon ville låta sin dotterson dricka ur glaset hon bjudits på, hindrades hon av skräddare Lundin. Och när glaset var urdrucket rengjordes det av Lundin, som sedan slog i brännvin åt dottersonen.

De häktade, Adam Zakrisson och Anna Stina Svensdotter, som av fånggeraldikern blivit hitforslade från Länsfängelset, insändes nu till rätten. Anna Stina blev nu åter hörd om hennes och Zakrissons delaktighet i mordet. Hon uppgav nu ännu en gång vad hon sagt vid rannsakningstillfället.

I en till rätten inkommen skrivelse stod följande:

Härmed får jag tillägga till mitt den 4:de juni avlagda vittnesmål angående Greta Lisa Baggmans död.

Då jag torsdagen den 12:e oktober 1876 vid 9-tiden på förmiddagen kom till Zakrissons, satt pigan Anna Stina på sängkanten och hade ett kärl framför Greta Lisa, som låg i sängen. Rummet var svårt förpestat av lukt från kräkningar och diarrè. Greta Lisa beklagade sig då över sina plågor.

Vid ett annat tillfälle under den nu förflutna vintern kom Lovisa Nilsdotter att tala med mig om Greta Lisas död. Hon hade då sagt att ”om skogvaktare Zakrisson hade tagit livet av henne så kan väl ingen göra mycket åt honom, då hon var tokig”.

Detta intygar jag under förut avlagda vittnesed.

Stockhult den 11 juni 1877

Mathilda Olsdotter.

Skrivelse från fångpredikanten.

Med anledning av den av Herr Domhavande till Konungens befallningshavande ställda skrivelse, där jag anmodas att med religionens läror försöka få den för mord på sin hustru häktade Adam Zakrisson att avge en sanningsenlig bekännelse och att till nästa rannsakning berätta om vad som i det avseendet kunnat uträttas med honom.

I allra första början av sin vistelse i fängelse förnekar Zakrisson all vetskap om brottet. Men det dröjde inte länge förrän han dels inför T.F. Fängelsedirektören G. Svärd, dels inför mig, att han väkt förslaget om hustruns avdagatagande.

Han medgav att han köpt giftet samt visat pigan var det fanns och även föreslagit henne lämpligt sätt att få den sjuka att intaga det. Zakrisson medgav också att han inte endast hittat på denna gräsliga gärning, utan också uppmanat pigan, sedan hon en gång lagt gift i en tillredd soppa och givit skogvaktarefrun, att lägga i ännu mera gift så att det skulle ge avsedd verkan.

Om man jämför denna berättelse med pigan Svensdotters, så är de i huvudsak överensstämmande. Hon säger dock att hon mottagit giftet ur hans hand, men han säger bestämt att han endast visat henne var det fanns.

Enligt vad han säger, så var det på torsdagsmorgonen han sade till pigan att nu var det lämpligt att använda giftet, då hustrun i alla fall var sjuk. Denna frivilligt avlagda bekännelse har Zakrisson sedan besynnerligt nog frångott. Men ändå besynnerligare är det att han i ena ögonblicket helt fräckt påstår sig vara oskyldig, i andra ögonblicket bedyrar han att han står fast vid vad som lagts honom till last. Och det framgår att han dukar upp den ena djärva lögnen efter den andra, utan att kraftiga varningar – vänliga föreställningar eller bevekande böner, kunnat hindra honom.

Sedan är det olycksbarnet som han använt för sin gärning, att se detta offer för en lättsinnig och grym husbonde och hur han som en feg stackare söker skydda sig för det verkliga straffet bakom det arma barnets rygg.

Jag hoppas att det kommer att dröja länge innan han friges, för då skall säkert ensamheten och fängelsemurarnas dysterhet verka vad Guds ord och vänlighet samt deltagande kärlek för närvarande inte förmått.

Linköpings Länsfängelse den 14 juni 1877

J. A. Nilsson, Fångpredikant

Sommaren 1875, sedan Anna Stina tagit städsel ( tjänst) för ytterligare ett år hos Zakrisson, hade han sagt henne att han hade gift som kunde användas för hustruns förgörande. På hösten 1876, kort före förgiftningen, hade Zakrisson talat om för pigan var giftet låg, det var instucket bakom nedersta vänstra lådan i byråklaffen.

Därifrån hade pigan tagit fram giftet på torsdagsmorgonen, sedan Zakrisson emellan klockan 9 – 10 kommit hem från skogen.

Han hade då strängt sagt till henne att ge hustrun av giftet, detta hade han även enträget under en lång tid bett henne göra.

På onsdagen hade pigan kokat fruktsoppa som Zakrissons hustru skulle ha. Dagen efter sade Zakrisson att han ville ha Anna Stina och upprepade uppmaningen till henne att göra av med hustrun, han tyckte att fruktsoppan var tjänlig att använda till detta. Pigan ville slippa hans gnat om detta, det var enda skälet till att hon tog arseniken och lade i de portioner som Zakrissons hustru skulle ha. Detta gjorde hon två gånger. Arseniken bestod av små korn , men även bitar stora som ärtor.

Förgiftningen av soppan skedde alltså i köket av pigan , där lade hon i de minsta arsenikkornen i soppan, sedan talade hon om detta för Zakrisson. Han hade då svarat att det var bra och att hon skulle ge hustrun soppan.

En stund efter att hustrun ätit av soppan fick hon kräkas och detta såg Zakrisson när han gick in och ut i rummet där hustrun låg. Innan han gick till skogen sade han till pigan att ge hustrun en gång till av soppan. Pigan trodde då att han menade att hustrun inte fått i sig giftet på grund av att hon kräkts. Hon gjorde därför som hon blivit tillsagd och gav hustrun ännu en gång av den förgiftade soppan. Senare på kvällen gick Zakrisson hemifrån och återkom på fredagsförmiddagen, men han frågade då inte om något.

Pigan sade då till honom att hustrun fått soppa en gång till och att han nog förstod att det var slutet för hustrun.

I slutet av oktober fann sonen Albert en kväll det gift pigan inte använt på golvet i rummet. Hon hade gömt det under klockfodralsfoten och troligen hade det kommit fram när golvet sopats. Giftet låg i ett papper och när Albert öppnade det såg han vad det innehöll och då brände han det morgonen därpå.

Den av Anna Stina förut uppgivna berättelsen förklarade hon efter uppläsandet av fångpredikantens skrivelse, att Zakrisson inte visat var arseniken låg utan endast noggrant beskrivit detta. Hon sade också att hon endast en gång lagt gift i soppan och inte blandat i något andra gången hon gav sin husmor av den.

Den häktade Zakrisson inställde sig nu hos domstolen och uppmanades att avge den bekännelse som förväntades av honom. Men han fortsatte att påstå att han var oskyldig samt förnekade att han innehaft gift eller anvisat pigan något. Han påstod ”att han aldrig ägt annat vitt i sitt hus än det han överlämnat till åklagaren”.

Han visades nu det vita pulver som funnits liggande i en trasig papperspåse och nu låg inneslutet i ett av åklagaren förseglat konvolut. När det öppnades och visades för Zakrisson medgav han att han kände igen detta.

Innehållet i papperspåsen undersöktes senare under dagen av apotekare Sjöberg i Tjällmo, som sedan angav följande skriftliga intyg:

Den 15 juni 1877 emottaget av undertecknad av Tjällmo Hällestad Tingslags Häradsrätt för kemisk undersökning ett vitt pulver förvarat i en trasig papperspåse. Vid den företagna undersökningen visade det sig vara söndervittrat Engelskt salt. Något spår av arsenik kunde ej finnas i detta pulver.

Vilket härmed intygas

Apoteket i Tjällmo den 15 juni 1877

L. Sjöberg , apotekare.

Detta vita pulver hade Zakrisson flera gånger sagt åt pigan att ge hustrun , då han trodde det var laxermedel. Efter första polisförhöret hittades det nedfallet i klockfodralet, men tidigare var det undanlagt bakom en tillskjuten låda i byråklaffen. Zakrisson medgav att det låg undanlagt i nedre vänstra lådan och han kunde inte förklara varför han gömt det ”det var ingen som hade med att göra , jag vet inte vad det är , men det kan ju ha varit gift”, sade Zakrisson. Han förnekade att han kunde minnas var han fått det, han mindes bara att det var för flera år sedan. Han bestred också att han ägt någon arsenik.

Pigan Anna Stina försökte påminna Zakrisson att han för henne på våren eller kanske på sommaren 1876, talat om för henne att han vid ett tillfälle köpt ett lod arsenik av två kringstrykande främmande karlar som kommit till stugan. Hon kom ihåg händelsen, hon var då sysselsatt med bakning i köket och karlarna var i rummet, så hon hade inte sett dem. Hon nekade också till att hon någon gång blivit tillsagd av Zakrisson att ge hustrun av det vita pulvret som lämnats till åklagaren. ”Det har jag aldrig set förrän nu” sade hon och hon förnekade också till att det var pulvret Zakrisson hade gömt innanför nedre vänstra lådan i byråklaffen som han anvisat Anna Stina att använda till hustruns förgörande. Det pulvret var liggande i ett annat papper och skulle ha varit arsenik.

Domstolen ställde till Zakrisson en allvarlig uppmaning att erkänna sin delaktighet i mordet. Zakrisson erinrades om att han både inför Fängelsedirektören och Fängelsepredikanten i Linköping erkänt sin brottslighet och att han uppmanat pigan att mörda hans hustru och försett henne med arseniken som användes.

Fångpredikanten Nilssons skrivelse lästes upp för Zakrisson och den sade han vara riktig till innehållet om vad han sagt till predikanten och direktören. Men han påstod att han erkänt för att ”de trälat så dant med honom” och nekade till all vetskap om hustruns död. Han sade sig tro att hustrun fått i sig av det gift som sönerna hade att utrota råttor med och som deras kaniner dött av.

Beträffande angivelsen mot Zakrisson att han skulle ligga bakom förgiftningsmordet på svärmodern, änkan Gadde, så sade han att han inget visste om detta. Hon hade säkert dött på ett naturligt sätt, även om det skett mycket hastigt, när hon var på väg till auktionen efter sin avlidne son Adolf i Grytgöl.

Zakrisson hade varit på auktionen och sett när svärmodern kommit dit, skjutsad av dottersonen Axel Baggman och änkan Anna Greta Andersdotter i Rometorp

Änkan Gadde var vid framkomsten redan död, det hade antagits att hon dött av slag.

Skogvaktaren påstod på nytt, när det gällde hans hustru, att hon samma dag som hon dog fick något att intaga av Sven Gustafsson och att detta kanske kunnat medföra döden. Pigan förnekade detta och sade sig vara säker på att det inte var något gift i saften som hon och modern Lovisa gett hustru Zakrisson sista dagen hon levde.

Sven Gustafsson inträdde i Tingsalen och när han hörde Zakrissons uppgift om att hans söner fått råttgift av Gustafsson, förklarade han att det var osant. Det han lämnat till dem sommaren 1875, var endast lite släkt kalk som kunde vara lämpligt att fördriva råttor med. Han påstod att han aldrig haft arsenik och inte brukade sånt, utom kanske i någon mån vid botande av kreatur.

Han förnekade den uppgift Zakrisson givit att Gustafsson köpt ett halvt skålpund i sänder för att få bättre pris. När han sade detta var han mycket arg och skrek att det var lögn och skulle bevisas. Zakrisson svarade då att det kunde han inte, då ingen annan än han själv hört när Gustafsson sagt detta.

Gustafsson förnekade allt och påpekade att allt Anders Hansson sagt om detta var sanning samt att Zakrissons hustru inte fått något av honom sedan 1874. Han hade därefter inte brytt sig om att försöka få henne frisk eftersom Zakrisson vänt sig åt annat håll för läkarehjälp åt hustrun. Gustafsson och dottern Anna Stina sade sig inte ha något otalt med Zakrisson om förgiftningen och Gustafsson förnekade bestämt att han vetat om mordplanerna.

Zakrisson sade sig inte ha påstått detta, men påstod med bestämdhet att han trodde att pigan och hennes mor haft del i hustruns förgiftande och att pigan rådgjort om detta med modern. Detta bestreds av pigan och Sven Gustafsson förebrådde skarpt Zakrisson för att han förlett Gustafssons dotter till mordet på sin hustru.

Gustafsson, som sade sig inte ha någon aning om mordet, hade trott att Greta Lisa Baggman dött av bråck, som hon hade i båda ljumskarna. Zakrisson sade sig också ha trott samma sak, tills pigan långt efter dödsfallet för honom talade om att hon gett hans hustru gift.

Zakrisson uppmanades åter att erkänna sin delaktighet i mordet, men sade sig vara oskyldig.

Rannsakningen lämnades nu för middag och skulle återupptagas på eftermiddagen. Då skulle vittnena, hemmansbrukare Anders Andersson i Gultebo och hans hustru Brita Lotta Andersdotter samt drängen Axel Baggman i Snåret på Gultebo ägor, skulle inkallas.

Då rannsakningen fortsatte på eftermiddagen, gjordes nya försök att förmå Zakrisson att erkänna sin skuld. Till en början fortsatte han att neka, sedan sade han ”jag får taga på mig brottet för att få slut på saken”.

Rätten godkände inte detta svar som erkännande och frågade honom om han var brottslig på det sätt som pigan uppgivit. Han svarade “ja , det är väl så som förhållandet är”.

Detta var heller inte något erkännande, eftersom han sagt ”det är väl så”.

Rättens ordförande frågade Zakrisson om han kommit med förslaget till Anna Stina att förgifta hustrun och uppmanat henne att göra det, samt skaffat fram giftet och talat om för henne var det fanns. Då återföll Zakrisson i sitt vacklande, han kom inte med rena svar utan försökte med vidlyftigt prat förvränga saken och göra den nyss gjorda bekännelsen betydelselös, men han tog inte tillbaka den.

Till slut snuddade han vid bekännelsen, han medgav att han haft arsenik före hustruns död och att han fått det när Anna Stina var i hans tjänst det första året.

Av två för honom okända karlar hade Zakrisson velat köpa lite arsenik för att döda flugor. Han hade då fått lite som han lagt i ett papper, men någon betalning hade inte skett, utan Zakrisson hade istället bjudit karlarna på mat.

Han hade sedan lagt arseniken i sin byrå och på samma ställe som han förvarade det vita pulvret. Varför arseniken blivit kvarliggande där och inte använd till att förgifta flugor med, kunde han inte förklara.

Nu hade vittnena Anders Andersson och hans hustru Brita Lotta samt drängen Axel Baggman anlänt. Men eftersom Axel var systerson till den avlidna och dotterson till Zakrissons svärmor, så förklarades han jävig att vittna och fick utträda ur salen.

Anders Andersson avlade vittneseden, medan hans hustru av religionsbetänkligheter inte ville avlägga den, men hon bedyrade att hon noga skulle hålla sig till sanningen. Anders erinrades om vittnesedens vikt och hustrun Brita Lotta att inte missbruka den gjorda eftergiften av eden.

Anders sade sig med säkerhet veta, att emellan Zakrisson och hans svärmor, änkan Maja Lisa Gadde, varit ett fientligt förhållande. Änkan Gadde skulle enligt testamentet efter sin avlidne man sitta i orubbat bo under livstiden.

Varje gång Zakrisson pratat med Andersson om sin svärmor hade han klandrat henne och gnatat om henne, fast aldrig yttrat något som förrått ont uppsåt mot svärmoderns liv. Anders sade dock att under sommaren 1877 hade det ryktats på orten att Zakrisson givit skräddare Lundin pengar för att han skulle förgifta änkan Gadde.

Brita Lotta Andersdotter sade att en gång i vintras hade hon utomhus mött Zakrisson. Han frågade varifrån hon kom och när hon svarade att hon kom från Prosten i församlingen blev han förlägen och frågade ivrigt vad hon hade för ärende dit.

Då hon svarade att hon besökt honom för att betala ”hans rättigheter” blev Zakrisson lugnare. Vid ett annat tillfälle, dagen före 1:a Tingsrannsakan, hade Zakrisson sagt till henne, ”om kanske kvinnfolka gett henne någe” och fortsatte med att säga ”från min hand har hon inte fått något på länge, kanske ett år”.

Samma dag, då vittnet Brita Lotta varit inne hos Gustafssons hustru Lovisa, hade Lovisa utan anledning yttrat ”hon måtte väl inte ha givit henne något farligt”.

När hon en tid efteråt, vid ett besök i Gustafssons närbelägna stuga, besökt hans hustru, hade Gustafsson frågat om hon hört det rykte som uppstått angående skogvaktarefruns förgiftning och beklagade sig över att han i det fallet blivit beljugen.

Vid ett tillfälle efter andra polisförhöret, då det blivit bekant att Zakrissons hustru blivit förgiftad, hade vittnet Brita Lotta frågat Gustafssons hustru om hon inte misstänkte något när hon var där på dödsdagen. Lovisa Nilsdotter svarade då ordagrant, ”Jo, jag tänkte Herre Gud, tänk om han givit henne något”. Brita Lotta tyckte att det lät övertänkt och beräknande för att leda misstanken från henne själv och hennes dotter.

På åklagarens begäran hördes därefter Axel Baggman utan ed. Han berättade att han en dag för 12 år sedan, det var allhelgonadagslördagen på hösten 1865, tillsammans med mormodern, änkan Gadde, för att besöka auktionen efter änkans avlidne son Adolf. Hon mådde bra när de lämnade hemmet och när de kom fram till Rometorp. Där besökte de änkan Anna Greta Andersdotter för att av henne beställa en skjuts för en resa dagen därpå.

När de sedan fortsatte mot Grytgöl blev de inbjudna till skräddare Lundin, som bodde nära vägen. Änkan Gadde, liksom Axel, blev där bjudna på en sup brännvin.

När de kom in till Lundin blev till änkan Gadde överräckt ett glas med brännvin. Då kom Lundins hustru ned från nattstugan ovanpå stugrummet. Då änkan druckit ur halva glaset skulle hon räcka det till Axel, men då fattade hustru Lundin änkan Gaddes arm och hindrade henne. Hon slog istället brännvin i ett annat glas åt honom, glaset hade samma utseende som det mormodern fått och togs ur byråklaffen i stugan. När änkan Gadde och Axel efter brännvinsförtäringen avlägsnat sig från Lundins och kommit iväg 700 alnar ( ca 420 meter) blev änkan hastigt svårt illamående. Hon stannade och skrek ”Herre Jesus , var everliga tarm far opp och ner i mej”. Sedan lade hon sig ner och sade att hon inte kunde gå vidare.

Axel sprang då tillbaka till Rometorp och fick låna häst och åkdon av änkan Andersdotter, som sedan följde med Axel för att hjälpa honom att lyfta upp änkan

Gadde i åkdonet. Hon fördes till Grytgöl, men var vid framkomsten redan död. Detta var ungefär en timma efter brännvinsdrickandet hos skräddare Lundin. Zakrisson, som befann sig vid gården dit svärmodern fördes, blev mycket glad över hennes död. Vittnenas intygande upprepades för dem och de vidhöll dem. De två, liksom Axel Baggman, begärde ersättning för tingsuppvaktningen efter tre mils väg till tingsstället.

Zakrisson medgav sig vara ganska belåten med att svärmodern dött. ”Hon levde ju i alla fall inte till någon glädje” sade han. Hon förslösade ju också sina tillgångar, menade Zakrisson. Han hade arvedel efter svärmodern och hade för sin hustrus räkning fått ungefär 300 riksdaler. Att svärmodern skulle ha avlidit i förgiftning förnekade han all kännedom om. Han hade väl känt Lundin som ogift, men inte ens talat med denne sedan han blev gift, ännu mindre talat om att förgifta svärmodern.

Pigan Anna Stina Svensdotter fick en fråga som rörde henne och Zakrisson. Med mycken tveksamhet och blygsel erkände hon att Zakrisson under hennes tjänstetid hos honom lyckats förleda henne till otuktsbedrivande, detta redan medan hustrun levde. ”Jag slapp ej honom” sade Anna Stina, men detta bestred Zakrisson trotsigt.

Rätten prövade uppskjuta rannsakningen till förnyat Urtima ting i Tingsstället i Tjällmo den 6 juli 1877 , klockan 10 fm. Sven Gustafsson skulle då infinna sig, annars blev det stadgad påföljd. Även Lovisa Nilsdotter skulle infinna sig på sin egen bekostnad, om inte laga hinder uppstod.

Häktade Zakrisson och Anna Stina Svensdotter återfördes till Länsfängelset för att där avvakta fullföljandet av rannsakningen.

På Häradsrättens vägnar

Axel Reutercrona.

Protokoll vid Urtima ting den 6 juli 1877 vid Hällestad Tjällmo Tingslag.

Ledamöter i rätten var Biträdande Häradsdomaren Erik Magnus Spets i Göl, Nämndeman Anders Gustaf Jansson i Åsa, Anders Magnus Andersson, Carl Andersson i Grytgöls By , August Andersson i Åstad och Johannes Persson Nordstedt i Egelstorp.

Sedan Urtima tinget utlysts med rättegångsfrid, föredrog Häradsrätten det av den 15:de juni senast förehavda rannsakningsmålet angående dels skogvaktaren Zakrisson och pigan Anna Stina Svensdotter från Gultebo ägor, båda åtalade för mord, dels Anna Stinas föräldrar, Sven Gustafsson och hans hustru Lovisa Nilsdotter på Stockhults ägor, båda åtalade för delaktighet i samma brott. Åklagare var Kronolänsman P. J. Hammardahl.

Sven Gustafsson infann sig och anmälde att hustrun fortfarande var så sjuk att hon ej kunde föras till tinget. Åklagaren upplyste att han i går afton stod i begrepp att beordra fjärdingsman Lidberg att bege sig till Sven Gustafssons hemvist för att hämta Lovisa Nilsdotter till rannsakningen i dag. Men Gustafsson hade kommit till länsmannens bostad och uppvisat ett läkareintyg angående hustruns sjukdom. Detta uppvisades i rätten och lydde som följer:

Att hustru Lovisa Nilsdotter, vid idag av mig företagen undersökning, befunnits mycket svag och med stark feber beroende på magkatarr eller magsår, detta med stor sannolikhet gör, att hon inte utan fara för sin hälsa kan företa den henne ålagda resan till Tjällmo Tingsställe.

Intygar på avlagd ämbetsed

Bygget den 5 juli 1877. August Brodin , distriktsläkare i Boo.

På grund av detta hade åklagaren ansett sig inte kunnat hämta Lovisa Nilsdotter till Tinget. Däremot fanns drängen Albert Zakrisson i Brystorp där och dessutom Anna Lena Johansdotter i Bygget på Stockhults ägor och hennes man Anders Olsson. Även pigan Johanna Landerholm från Stockhult, bondesonen Carl Samuelsson från samma by, hustrun Anna Stina Persdotter från Kyrktäppan på Algutstorps ägor i Regna socken samt änkan Anna Greta Andersdotter i Rometorp hade infunnit sig.

Även häktade Zakrisson och Anna Stina Svensdotter, som utforslats från Länsfängelsets anstalt, fanns där. De hade förut på dagen i Häradshäktet besökts av komministern i Hällestad, L. A. Nyström och av honom fått mottaga religionens väckelse, till deras samvetens lättande.

Med avgivande av bekännelse i saken hos Häradsrätten inställdes så Zakrisson, som nu syntes befinna sig i en ödmjukare sinnesstämning mot förut. Han förklarade sig nu erkänna sanningen beträffande hans delaktighet i förgiftningsmordet på hustrun.

Han berättade att han kommit över arsenik på hösten för två år sedan, på det sätt han uppgav vid förra rannsakningen. Då hade han ingen tanke på att använda giftet brottsligt, den tanken att han skulle undanröja hustrun hade kommit senare.

Om detta hade han talat med pigan och när hon inte vägrat vara till hjälp, så talade han flera gånger med henne om detta men inga beslut togs. Men Zakrisson ansåg att pigan liksom åtagit sig saken och att hon vid ett lämpligt tillfälle skulle ge hans hustru det gift som han berättat om för pigan och som fanns i byråklaffen.

Vid potatisupptagningen i september 1876 var Zakrissons hustrus sinnessvaghet svårare än vanligt. Zakrisson, som av sorg och förtrytelse över de besvär han hade med sin hustru, hade yttrat att det var stor synd att en sådan människa fick leva. Detta hörde pigan och söndagen den 8:de oktober frågade hon Zakrisson var giftet låg i byrån, hon hade letat efter det men inte funnit något.

Då Zakrisson kom hem från skogen den 12:e, skrattade Anna Stina och talade om för honom att hon kvällen innan lagt arsenik i den fruktsoppa som hon kokat till hans hustru och som hon ätit av. Hon hade emellertid kräkts upp det mesta och detta hade Anna Stina kastat ut vid hundkojan. Zakrisson sade då till henne ”det går välan att ge henne mer”, men han hade inte sett om hon gjort så eller inte. Men han hade den uppfattningen att hon, sedan han gått till skogen igen på torsdagen, gett hans hustru mera soppa. Detta nekade pigan till när Zakrisson på fredagen den 13:de kom hem och fann hustrun dödssjuk.

Zakrisson medgav att det var han som först talat om att ge hustrun gift, men pigan var inte svår att övertala. Han påstod också att hennes mor hjälpt till vid förgiftningen, då hon uppehållit sig i huset både på tors- och fredagen

När han på torsdagsförmiddagen kommit hem omkring klockan 10, hörde han redan ute på gården högljutt stoj och skratt från köket där pigan och hennes mor befann sig. Då Zakrisson gick in i huset kom Lovisa Nilsdotter emot honom och såg glad ut och sade ”nu lever nog inte skogvaktaremor länge till”.

Ett skriftligt vittnesmål från änkan Anna Greta Andersdotter i Rometorp.

Angående den för mord häktade skogvaktaren Zakrisson från Gultebo, m.fl., får jag som vittne ange vad jag har att berätta i målet under ed.

För omkring 10 – 12 år sedan kom änkan Gadde från Anna Stinafors till mig i min bostad i Rometorp. Då hade hon bl.a yttrat att hennes släktingar inte ville att hon skulle betala några pengar hos greve Mörner. Men hon tyckte att det var ingen idè att hon sparade, då hennes livstid inte kunde bli längre än att pengarna skulle räcka till. Från mig gick hon upp till skräddare Lundin och efter en eller två timmar fick jag bud att änkan Gadde blivit liggande utan sans på Rometorps gärde. Hon yttrade med grötig stämma att hon ville till Grytgöl och under resan dit var hon mållös och satt i min famn. Hennes dotterson, som var med, uppgav att hon hade ont av svindel. Vid framkomsten till Grytgöl bars hon upp på en kammare där hon avled.

Dagen efter skjutsade jag hennes lik åter till Anna Stinafors och hon hade samma kläder på sig som innan hon avled.

Detta är vad jag har att berätta i målet och på vilket jag vill avlägga min salighetsed. Ersättning för min inställelse enligt medföljande räkning anhålles.

Rometorp den 5 juli 1877

Anna Greta Andersdotter, änka.

Anna Stina Svensdotter bestred Zakrissons uppgifter, då de inte stämde överens med hennes. Hon vidhöll sitt nekande till att hon söndagen den 8:de oktober frågat Zakrisson var giftet låg samt att hon onsdagen den 11:e inte gav hans hustru något gift i soppan. Även torsdagen den 12:e fick inte hustrun något gift förrän Zakrisson kommit hem och på nytt uppmanat henne att ge henne mera.

Då Albert Zakrisson hördes i saken uppgav han att en morgon i slutet av oktober 1876, på stuggolvet i faderns bostad hittat ett papper i närheten av klockfodralet. I papperet låg en vit bit av en ärtas storlek. Han hade inte förstått vad det var, men pigan sade att det var stärkelse. Albert misstänkte inget utan sade ”jag ska väl se om det brinner” och kastade det sedan på elden. Han kunde inte minnas att Anna Stina skulle ha gråtit då, vilket Zakrisson uppgivit.

Häktade Zakrisson sade att han efter hustruns död hittat det ”Engelska saltet” som han lämnat till åklagaren, det hade då legat i klockfodralet. Han hade ju förut haft det i sin byrå på samma ställe som han gömt arseniken, men det ”Engelska saltet” hade han aldrig visat pigan..

Sven Gustafsson yttrade att Zakrisson köpt ett halvt skålpund arsenik förra året. Detta ändrade Zakrisson på och sade att det var under förra årets sommar. Gustafsson bestred hetsigt detta för han förmodade att Zakrisson menade att han gett arsenik till Zakrissons son Axel för att döda råttor. Men sedan det på orten blivit tal om förgiftningen, hade Zakrisson försökt få Axel att säga att han fått giftet av Carl Olsson i Gultebo.

Zakrisson förklarade nu att avsikten med hustruns undanröjande varit att få gifta sig med Anna Stina, men han kom inte ihåg i vilka ordalag han talat med henne om detta.

Vittnet Carl Samuelsson jävades av häktade Zakrisson på grund av att Samuelsson skulle vara trolovad med Anna Stina Svensdotters syster. Jävet bestreds av Samuelson. När annat jäv inte framställdes fick vittnena avlägga vittneseden.

Maja Lena Johansdotter berättade att på fredagen den 13:de oktober 1876 kom Sven Gustafssons hustru Lovisa in i hennes bostad, vilken är belägen ganska nära Zakrissons och Gustafssons bostäder.

Så fort hon kom innanför dörren sade Lovisa till Maja Lena och Anna Stina Persdotter , som också befann sig där , ”Nu behöver ni inte vara rädda att skogvaktaremor skriker mer på er”.

Maja Lena och Anna Stina Persdotter blev då fundersamma över detta, de hade inte hört att Zakrissons hustru varit sjuk och kom sig nu inte för att fråga Lovisa om detta. Anna Stina Persdotter frågade sedan Lovisa om Zakrissons hustru var död, Lovisa svarade då ”Nej, men jag tror säkert att hon dör”.

Den 5:e juni 1877, dagen efter tinget, hade Lovisa sagt till Mathilda Olsdotter att hon borde ha tigit med vad hon sagt, men att hon nog skulle klara upp det. På våren samma år, när det blev bekant att Zakrissons hustru skulle tagas upp ur graven, hade Lovisa Nilsdotter sagt att hon inte kunde sova den natten. När sedan Lovisa besökte Maja Lena Johansdotter och Maja Lena beklagade sig om sin sjukdom, sade Lovisa ”Vad är det lönt att du jämrar dig nu när skogvaktaremor inte får ligga, utan ska opp”. Lovisa sade också att hon var oskyldig och inget hade med saken att göra.

Den dagen Maja Lena blev stämd till tinget som skulle hållas den 18:de maj hade hon sänt bud efter Lovisa. När Lovisa kom in i stugan sade Maja Lena till henne att det troligen skulle gå illa för Lovisa vid tinget. Då utbrast Lovisa ”Hur är det möjligt, nu när Zakrisson erkänt för vår Fader att han givit hustrun gift”.

Vid samma tillfälle sade Lovisa också att en gång, när Zakrissons hustru hostat mycket , hade Zakrisson sagt ”Det vore lika gott att ge henne en dosis så hon somnade direkt”. Han hade sedan bett pigan hålla tyst med vad han sagt och sedan sade han ”Om du talar om det här blir du olycklig”.

Dagen före första tingsdagen hade Maja Lena varit inne hos Gustafssons och då hade Lovisa sagt ”Det kan hända att Zakrisson klarar sig, det kan hända att hustrun fått i sig giftet i Yrvädret”. Detta var vad Carl Olsson i Gultebos bostad kallades. Maja Lena invände att det var nog alldeles otroligt.

När Sven Gustafsson kom hem efter första tingsdagen, kom han in till Maja Lena och var då arg och påstod att Anders Hansson vittnat orätt. Sedan sade han att en dag hade Anders Hansson varit i Gustafssons smedja och då hade en av Gustafssons söner kommit ner dit och sagt till fadern att komma med in. ”Det är bud från Zakrisson att han vill ha något till hustrun” sade sonen. Gustafsson hade då följt med, men hade inget gett till Zakrissons hustru.

Maja Lena Johansdotters man, Anders Olsson, uppgav att han flera gånger fått medikamenter av Gustafsson mot betalning för sin sjukdom. Första gången var strax före julen 1876. Han sade också , att när fjärdingsman Lidberg och förre nämndemannen Anders Petter Hansson i Skåndtorp kom till ”Bygget” för att kalla Lovisa Nilsdotter till polisförhör den 27:de april, var Sven Gustavsson inne hos Anders Olsson i hans stuga ( de bodde grannar). När Gustafsson fick se att de gick till hans stuga blev han mycket nervös. Olsson hade aldrig sett honom så besynnerlig. Sedan följde Olsson med Gustafsson hem och då var fjärdingsmannen och f. Nämndemannen kvar där.

När de överlämnat kallelsen till Lovisa, såg Olsson att Gustafsson var mycket upprörd, han skällde och han darrade så att han inte ens kunde tända en tändstick för att få eld på i sin rökpipa. Lovisa var enligt Olsson som vanligt, kanske något ledsnare.

Johanna Landerholm förtäljde att Anna Stina Svensdotter före Zakrissons hustrus död, berättat för Johanna att Zakrissons barn beskyllde Anna Stina för att ha haft samlag med fadern och även att Anna Stina knuffat in matmor in i väggen.

När ryktet om förgiftningen började gå på orten, hade Lovisa Nilsdotter vid ett tillfälle efter första polisförhöret sagt ”Det var Stina Lisa i Härsmarken som först talade om misstanke om förgiftning”, detta hade hon sagt en gång när hon hälsade på Johanna vid Stockhult.

Lovisa trodde inte att Zakrisson givit sin hustru något, det kunde ju hända att Stina Lisa i Härsmarken själv givit henne något, bara för att få Zakrisson på fall. Hon ångrade nu att hon inget sagt till kommisarien.

Carl Samuelsson i Stockhult berättade, att ungefär ett år innan mordet hade Augusta Svensdotter , som var syster till Anna Stina , talat om för honom att Anna Stina berättat något för henne. Det var det att Zakrisson sagt till Anna Stina ”Det vore lika gott att ge henne något så man blev av med henne”. Anna Stina hade då svarat honom, att om han gjorde så, skulle Anna Stina tala om detta. Hon bad nu systern att inte nämna något om detta.

Våren 1876 hade Zakrisson en gång sagt till Samuelsson ”Anna Stina ska aldrig behöva lida någon nöd så länge hon levde och hade kvar sin tjänst.

Anna Stina Persdotter intygade att när Lovisa Nilsdotter fredagen den 13:de oktober kom in till Maja Lena Johansdotter, där Anna Stina då hälsade på, hade hon sagt ”Nu skriker skogvaktaremor inte mer på er”. Och när Anna Stina Persdotter hade frågat om hon var död, hade hon svarat ”Nej , men illa sjuk”.

Anna Greta Andersdotter vidhöll sin tidigare berättelse.

Vittnesmålen upprepades ur protokollen och godkändes av vittnena , vilka begärde gottgörelse för inställelsekostnader efter tre mils väg till Tingsstället, utom de två sista som hade 3½ respektive 2 ¼ mil.

Under vittnesförhören hade Sven Gustafsson fått vara i ett annat rum, men inkallades nu i Tingssalen. Han delgavs alla vittnesmål, utom de som gällde hans hustru.

Häktade Anna Stina Svensdotter tillfrågades om hennes mors vittnesmål stämde, hade Anna Stina sagt till sin mor långt före Zakrissons hustrus död att hon fått gift. Detta förnekade Anna Stina. Hon fick också frågan om Zakrissons förslag att ta livet av sin hustru och hans uppmaningar att hon skulle hjälpa honom. Då ett förtroerligt förhållande fanns mellan henne och modern, så torde hon ha talat om för modern vad Zakrisson sagt för att få råd om hur hon skulle göra.

Sven Gustafsson kunde inte bestrida vittnesmålen från Anders Olsson och Maja Lena Johansdotter, men han förnekade att han sagt det Anders Olsson vittnat om angående att han inte ville ge medicin till hustru Zakrisson. Däremot kunde han inte neka till att han gett Anders Olsson läkemedel.

Att han blivit nervös av att få se fjärdingsman Lidberg med biträde komma gående mot sin bostad förklarade han med att han blivit förskräckt över vad de ville. Han hade tänkt ”Vad i Guds namn, ska de viga oss ! ” Rätten framhöll då att Gustafsson inte borde bli förskräckt över att se fjärdings- och nämndeman om han inte vetat om brottet mot Zakrissons hustru och att samvetet anklagat honom.

Pigan Anna Stina förklarade att sedan att hon inte hört Zakrisson någon gång tala om sin svärmoders död eller att han skulle ha någon skuld till den.

Åklagaren anhöll om uppskov med rannsakningen till Lagtima Vårtinget i Tingslaget. Urtima Tinget avlystes den 6:e juli 1877.

Urtima Tingen av den 16:de juli samt 4:de augusti 1877 är ej här refererade.

Urtima Tinget hållet 17:de augusti 1877 i Hällestads och Tjällmo Tingslag, som av undertecknade Domhavande i orten och med biträdande av ledamöterna i Häradsrätten, Erik Magnus Spets i Göl, Nämndeman Anders Gustafsson i Åsa, Anders Jansson i Berg , Johannes Persson-Nordstedt i Hult, Extra Nämndemannen – edsvurne handelsmannen Fredrik Hjalmar Vadell och organisten J. Rydvall i Tjällmo samt gästgivaren Anders Peter Jansson i Egelstorp, förrättande i Tingshuset , Tjällmo.

Häradsrättens rannsakningsmål mot, dels skogvaktaren Adam Zakrisson och pigan Anna Stina Svensdotter från Gultebo ägor, dels mot hennes föäldrar Sven Gustafsson och hans hustru, nu häktade Lovisa Nilsdotter. Detta mål hade uppskjutits från Urtima Tinget av den 4:de augusti 1877. Rättegångsfrid utlystes.

Åklagare P. J. Hammardahl samt åtalade Sven Gustafsson infunno sig samt även till vittne kallade kronofjärdingsman August Lidberg. Det gjorde även alla vittnen som blivit kallade, utom Anders Petter Hansson.

Häktade Zakrisson och Anna Stina Svensdotter samt hennes mor var utrekvirerade från Länsfängelset av Häradsrätten.

Lovisa Nilsdotter, som var hitforslad från Linköping, befann sig i Häradshäktet, men var i sådant svaghetstillstånd att hon inte kunde införas i Tingssalen. Hon hade under resan drabbats av ett sjukdomstillstånd som hennes medföljande Fånggeraldiker trodde vara ett slaganfall. Vilande i Häradshäktet återhämtade hon sig efter resan och hennes inställelse hos domstolen fick vänta en stund.

Den häktade Anna Stina Svensdotter hördes på nytt angående förloppet vid förgiftningen. Hon uppgav att hon på kvällen onsdagen den 11:e oktober kokat fruktsoppa och hällt ur pannan i ett fat som stod i köket. Zakrissons hustru, vilken då varit så kry att hon var uppe, hade ätit lite ur soppfatet i köket.

När skogvaktaren på torsdagsförmiddagen kommit hem från skogen, hade han uppmanat pigan att förgifta hans hustru. Han talade om för henne var giftet fanns och tog även fram det samt lade de mindre smulorna i en tallrik där Anna Stina sedan hällde på fruktsoppa. Därefter rörde hon om i tallriken och bjöd Zakrissons hustru på soppan. Hustrun var då sängliggande av illamående och pigan höll tallriken framför henne, hon satte sig då upp i sängen och åt själv flera skedar. När hon ätit kom uppkastningarna ganska fort.

Pigan förnekade att hon före detta tillfälle sagt det minsta till sin mor om den påtänkta förgiftningen och inte heller efteråt sagt något förrän Zakrissons hustru ”var upptagen ur graven”.

Det var då Lovisa Nilsdotter hade frågat Anna Stina om hon visste något om hur det förhöll sig med ryktet om förgiftningen. Anna Stina hade då talat om för modern att Zakrisson en gång sagt till henne att han skulle göra det, men att han inte gjort detta.

Häktade Zakrisson påstod däremot fortfarande att Anna Stina torsdagen den 12:e oktober gav hustrun av den förgiftade soppan, första gången var på morgonen redan innan han kommit hem vid 11:a tiden på förmiddagen. Och redan söndagen den 8:de oktober, då modern vistats hos Anna Stina, hade hon av Zakrisson tagit reda på var arseniken låg förvarad. Att Zakrisson och Anna Stina haft ett förhållane kunde ju inte inverka på deras påstådda brottslighet.

De fick från domstolen allvarliga uppmaningar att mera fullständigt bekänna sanningen och riktigt lätta sina skuldbelastade samveten, men de vidhöll var för sig sina uppgifter. Det framhölls då att en av dem måste tala osant och att det sannolikast var Anna Stina, då det av vittnesmålen kommit fram att förgiftningen företagits klockan 9 på morgonen och att Zakrisson inte kommit hem förrän klockan 11:a på förmiddagen.

Det tycktes också att Zakrisson mera saknade anledning att dölja det verkliga förhållandet än Anna Stina, som mycket bemödade sig att avlägsna orsaker till misstanke mot hennes mor om delaktighet i brottet. Det var nog för den sakens skull som Anna

Stina höll fast vid påståendet att det var Zakrissons upprepade uppmaningar som fått henne att företa förgiftningen. Då hon ju inte tidigare velat göra det utan först nu, så måste det bero på att hon tiden före mordet haft betänkligheter och tagit råd på annat håll. Och det kunde ju inte vara från annat håll än föräldrahemmet, men Anna Stina nekade till detta under tårar, med synbar tveksamhet och inre strid med samvetet.

Zakrisson åberopade att han inte varit hemma mellan söndagen och torsdag förmiddag. Då hade han av pigan blivit underrättad att hon givit hans hustru arsenik i soppan. Han upprepade också att att Lovisa Nilsdotter under den tiden uppehållit sig i hans hus.

Vittnena Lidberg och David Olsson, mot vilka inte jäv anfördes, fick avlägga vittneseden. De varnades för missbruk av eden, varefter de särskilt hördes.

Lidberg berättade att när han och Anders Petter Hansson den 27:de april 1877 kom till Sven Gustafssons bostad för att kalla hustrun till polisförhör, så var hon hemma. När Lidberg läste upp kallelsen blev hon nervös, skälvde och rodnade samt påstod att hon inte hade något att säga och att hon av sjuklighet inte orkade gå till Skånstorp.

Gustafsson blev också ”skälvande och häpen” och nästan rådvill, men sade inget annat än att det var onödigt att kalla hustrun. Lovisa följde med Lidberg till Länsmansbostället och gick ganska obehindrat hela vägen. Hon samtalade tyst med dottern Anna Stina som kommit till sällskap, de tyckte att det såg mörkt ut för Gustafsson och hustrun,

David Olsson sade att dagen efter obduktionen i mars månad 1877 hade han varit hos Sven Gustafsson med en sjuk häst som Gustafsson skulle bota. Zakrisson kom då dit och sade glatt att ”de har inte funnit något farligt i min hustru”. Sedan sade han till Gustafsson ”ska vi supa gravöl, andra vändan”.

Han gick sedan hem, men återkom senare på dagen med brännvin. Därefter söpo de bastant och var glada för utgången av obduktionen.

Olsson hörde dem säga ”Angivaren skall mista allt”. Då Gustafsson frågade Zakrisson vad som hänt vid obduktionen och Zakrisson berättat om den, sade han bl. a. ”att ingenting togs av dyngan”. Då hade Gustafsson yttrat ”Ja ,då är det väl ingen fara.

Vittnesmålen lästes upp och godkändes av vittnena, som även för sin inställelse och för sitt uppehälle på Tingsstället fordrade gottgörelse efter väglängd hemifrån. 1 ¾ mil för Lidberg samt 3 ¼ mil för David Olsson.

Nu var det åter dags för Sven Gustafsson. Han försökte förklara yttrandet från David Olsson angående obduktionen med att han hört talas om att vid obduktion, där förgiftning misstänktes, brukade det tagas av den dödes dynga. Han tyckte också att han hade skäl att vara glad för att inget gift blivit funnet i Zakrissons hustru. Det hade ju funnits misstankar att det skulle vara hans dotter som förgiftat henne.

Zakrisson påstod att Gustafsson redan vid detta tillfälle vetat om dotterns skuld, för det hade han själv. Han sade också att när han talat om för Gustafsson att hustrun fått gift, så hade denne nog förstått hur det var fatt fast han inte erkänt detta förrän efter andra polisförhöret.

Gustafsson sade då att han inte kunde neka till att han vetat om detta långt före rannsakningen, men velat hålla det hemligt för han tordes inte tala om detta.

Häktade Lovisa Nilsdotter skulle nu inställa sig hos häradsrätten och då kom Fånggeraldikern inbärandes med henne och satte henne på en stol bredvid ordföranden. Sedan stod han kvar bredvid stolen och höll henne upprätt, annars tycktes hon ramla ihop för hon var i ett mycket utmattat tillstånd. Ordföranden försökte få henne att svara på frågor, men det föreföll som om hon inte hörde dem. Det såg ut som om hon var medvetslös, men det fanns anledning att tro att det inte var på riktigt utan spelat.

Den närboende Provinsialläkaren Löving tillkallades och tog henne i närmare särskådning och undersökte henne. Därefter förklarade han att han hade den uppfattningen att hon till en del föreställde sig. Han föreslog en längre stunds uppehåll med rannsakningen för att Lovisa skulle hinna få en mera lugn sinnesstämning.

Häradsrätten avbröt då rannsakningen några timmar och Lovisa fick ligga och vila i ett angränsande rum. Hon blev där underrättad av åklagaren att rannsakningen måste uppskjutas till ett annat ting, om hon inte blev så bra att förhöret med henne kunde äga rum.

Häradsrätten sammanträdde åter och Lovisa bars på nytt in i Domstolen, då hon var oförmögen att gå på grund av slag i vänster sida av kroppen. Därför hörde hon också sämre och kunde bara tala mycket lågt.

Annars tycktes hennes tillstånd nu vara förbättrat, hon sade sig både höra och se och kände igen vittnena, fast inte mer än ”nätt och jämt”.

Inga hinder fanns nu för att fortsätta rannsakningen. Då Lovisa tillfrågades om hon hade jäv att anföra mot i hennes frånvaro hörda vittnen, svarade hon nej och inte heller hade hon någon anmärkning mot att eden eftergivits vittnet Brita Lotta Andersdotter. Därefter fick samtliga närvarande vittnen gå fram till Dombordet och inför Lovisa återupprepa sina vittnesmål och därtill gjorda tillägg.

Mathilda Olsdotter tillade till sitt vittnesmål, att när Sven Gustafsson talade med henne om vad hon skulle bli tillfrågad om vid vittnesmålet, så hade han sagt henne att hon behövde inte tala om något annat än Zakrissons hustrus ”galenskap”.

Brita Lotta Andersdotter gjorde det tillägget, att hon efter Zakrissons hustrus död frågat Lovisa om det inte var dystert därnere hos Zakrisson i dödsstugan. Lovisa hade då svarat ”Ja det var det, men flickorna sjöngo”. Hon hade också nämnt att Zakrissons hustru, i början av sin sjukdom, en dag kommit in från avträdet och satt sig på spiskanten i stugan och sagt ”Jag har fått något i magen, det är så jag vill dö”. Brita Lotta hade fattat detta så, att Lovisa själv sett detta och således varit inne hos Zakrissons. Hon berättade också att när hon kom till Tjällmo den 15:de juni för att vittna, kom Sven Gustafsson till henne i liehusskövet, som låg i närheten av Tingshuset. När hon på hans fråga vad hon skulle svara på frågorna och hon talade om det för honom, sade Gustafsson ”Gör dig inte så vidlyftig i varje sak”.

Maja Lena Johansdotter hade ett tillägg till sitt vittnesmål. När Lovisa Nilsdotter fredagen den 13:de kom in till henne och berättade om Zakrissons hustru var det ännu inte middag på dagen. Maja Lena hade då sagt att hon trodde den sjuka skulle bli bra igen, hon hade ju varit sjuk så ofta förut, men Lovisa hade då försäkrat att den här gången skulle hon nog dö.

Söndagen efter gravöppnandet hade Lovisa kommit in till Maja Lena och var mycket ledsen över vad som skulle ske. Då Maja Lena försökte trösta henne sade hon ”Det gick väl an om jag inte hade flickstackarn där”.

Dagen före Maja Lenas första tingsresa hade hon besökt Lovisa, som låg i sängen. Lovisa hade då frågat vad vad Maja Lena skulle säga vid tinget och när hon fick svar på det blev hon förlägen och satte sig upp i sängen. Sedan nämnde hon Guds namn flera gånger och sade sedan till slut ”Det behövs inte bekännas för människor, bara man bekänner inför Gud”.

Johanna Landerholm tillade till sitt vittnesmål, att hon strax efter dödsfallet hört Lovisa yttra ”Jag tror att Zakrissons hustru blivit Guds barn, hon har ju legat hela förmiddagen och bett till Gud”.

Efter varje vittnesmål rörande Lovisa, hördes hon och tilläts svara. Lovisa sade sig inte komma ihåg om hon sagt det Mathilda Olsdotter vittnat om, men om hon gjort det så hade hon inte haft någon ond mening med detta. Hon vidhöll också att hon inte förutsagt att Zakrissons hustru skulle dö när hon var inne hos Mathilda Olsdotter på dödsdagens eftermiddag.

Lovisa påstod också att hon inte heller sagt så vid besöket tidigare samma dag hos Maja Lena Johansdotter. Hon sade också att hon inte varit där på förmiddagen utan på eftermiddagen, men både Maja Lena och Anna Stina Persdotter var eniga om att det var senast vid middagstid. Lovisa nekade också till att hon hade sagt att den sjuka på dödsbädden legat och bett till Gud, hon hade bara hört Guds namn nämnas ett par gånger. Hon nekade även till att hon skulle ha hört Zakrissons hustru beklaga sig över att hon hade så ont i magen att hon ville dö samt att hon hade sagt till Brita Lotta Andersdotter ”Det gör ingenting att bekänna för människor om man också bekänner inför Gud” och inte som Brita Lotta påstod ”Det behövs inte bekännas för människor bara man bekänner inför Gud”.

Att Lovisa och hennes man blivit förskräckta när Lovisa skulle kallas till polisförhör, förnekades också.

Sven Gustafsson och Lovisa Nilsdotter framhöll att det flera vittnen intygat och styrkt kändes påfrestande för dom. De kunde inte ge någon annan förklaring till detta, än att deras dotter Anna Stina skulle vara något delaktig i förgiftningen, det gick en del rykten om detta.

Rätten menade då att den fruktan och oro som kallelsen till polisförhöret framkallat hos dem, förutsatte att de redan då hade kännedom om det brott som förhöret gällde. I synnerhet som det först var då som det blev känt att Zakrissons hustru dött av gift och att det förut inte funnits några misstankar om detta.

Kännedom om att dödsfallet berodde på förgiftning var en följd av Distriktsläkare Strömberg och Apotekaren i Finspångs obduktion av de tillvaratagna kroppsdelarna efter den döda. Men Sven Gustafsson och hans hustru frångick inte sitt nekande om att de visste om mordet.

På en särskild fråga upplyste Mathilda Olsdotter, att när hon torsdagen den 12:e oktober varit inne i Zakrissons stuga låg hustrun i sängen och Anna Stina satt fram- för henne med ett kärl att kräkas i. Klockan var då inte mer än nio på förmiddagen och Mathilda såg inte till varken Zakrisson eller Lovisa Nilsdotter. Zakrissons hustru sade då till Mathilda ”Det är tur att du inte är så sjuk som jag är” , sedan började hon att gorma och svära och därför gick Mathilda därifrån efter en stund.

Mathilda Olsdotter, Brita Lotta Andersdotter, Maja Lena Johansdotter, Johanna Landerholm och Anna Stina Persdotter fordrade ersättning för inställelsen vid Häradsrätten, inte endast för detta ting utan även för det förra.

Åklagaren ställde till vittnet Mathilda Olsdotter frågan om det var sant att Lovisa till henne sagt att Zakrisson kort efter hustruns död friat till Anna Stina Svensdotter. Mathilda svarade att det var sant, Lovisa hade sagt detta flera gånger.

Zakrisson nekade till att han erbjudit Anna Stina äktenskap, hon var ju hans äldste sons fästekvinna. Sedan sade han att Anna Stina haft god hjälp av sin moder att undanröja hans hustru.

Anna Stina medgav att hon var fästekvinna till Zakrissons son, men vidhöll att Zakrisson friat till henne.

Åklagaren överlämnade nu målet till Häradsrättens prövning och yrkade strängaste ansvar för de åtalade för det som lagts dem till last angående Zakrissons hustrus död. Sven Gustafsson skulle åläggas särskilt ansvar angående kvacksalveri.

De åtalade krävdes också på ersättning för de pengar – kronor 65.50 – som utbetalats av allmänna medel, dels till Doktor Strömberg och Apotekaren i Finspång samt Rättskemisten, dels till de personer som biträtt vid likets upptagning ur graven och vid obduktionen, dels till Fjärdingsman Lidberg för resan hem till Gustafssons för att hämta Lovisa Nilsdotter till Rätten.

Sven Gustafsson påstod att hustrun Lovisa blivit ”fördärvad” av åtalet mot henne och krävde ersättning för detta. Åklagaren svarade att detta hade ingen grund och gick sedan ut ur Tingssalen och de häktade fördes ut under Häradsrättens överläggning.

Rättens utslag

Vad som först angår den häktade Skogvaktaren Adam Zakrisson och hans piga Anna Stina Svensdotter från Gultebo ägor.

Då Zakrissons, den 13:de oktober 1876, avlidna hustru Greta Lisa Baggmans döda kropp blivit uppgrävd från kyrkogården där den begravts, blev den medicinskt besiktigad och obducerad av Distriktsläkare Strömberg, som sedan gav följande uttalande den 20:de april:

På grund av Kungliga Sundhets Kollegiets Rättskemist, Professor N. P. Hamberg , den 13 april överlämnade tjänstebevis över att de av honom vid liköppningen tillvaratagna och undersökta kroppsdelarna efter Zakrissons hustru innehållit en betydlig mängd arsenik. Han intygade därför att kvinnan dött av arsenikförgiftning.

Då Zakrisson och Anna Stina inför Rätten erkänt, att sedan han först börjat prata med henne om att mörda hustrun med gift hade de flera gånger överlagt om detta och Zakrisson hade flera gånger uppmanat Anna Stina att göra detta.

Anna Stina hade, efter att Zakrisson först talat om för henne var arseniken förvarades, torsdagen den 12:e oktober 1876 blandat arsenik i fruktsoppan, som hon sedan givit Zakrissons hustru. Då hustrun kräkts upp soppan hade Zakrisson uppmanat pigan att ge hustrun mer soppa.

Zakrisson anklagades för att ha anstiftat mord på sin hustru och då brottet utfördes hjälpt till med råd.

Anna Stina Svensdotter hade med berått mod berövat Zakrissons hustru livet. Mordet var synnerligt försvårande, dels för att Greta Lisa Baggman var Zakrissons hustru och Anna Stinas husmoder, dels det svaghetstillstånd som Greta Lisa befunnit sig i då hon var mindre vetande, dels det försåtliga sätt mordet utfördes på.

Häradsrätten dömde, enligt kapitel 14 , § 35 och 46 samt kapitel 3 , § 3 i strafflagen, Zakrisson och Anna Stina att båda mista livet och förlust av medborgerligt förtroende så länge de levde.

Beträffande Lovisa Nilsdotter från Stockhults ägor fanns bindande bevis för att hon varit till hjälp och därför delaktig i mordet. Hon hade före och vid mordet känt till detta, men inte försökt avstyra detta. En del vittnesmål mot henne, som hon nekat till, hade inte kunnat bevisats och därför kunde hon inte fällas för dem.

Men Lovisa måste anses ha begått en brottslig handling, då hon enligt flera vittnes intygande om hennes uttalande rörande förgiftningsmålet och som hon inte ”gittat” bestrida, haft vetskap om det och hjälpt till att dölja det. Därför finner Häradsrätten, enligt kapitel 3 , § 9 i strafflagen, det rättvist att döma Lovisa Nilsdotter för detta och straffa henne med fängelse i 6 månader.

Då det gäller Anna Stinas far, Sven Gustafsson på Stockhults ägor, så anser Häradsrätten att bevis saknas för att han varit delaktig i mordet och därför frikändes han för detta. Men då han, enligt vad vittnen uppgivit, haft vetskap om mordet och hjälpt till att undanröja bevis samt att han utövat läkarvård utan att vara därtill berättigad, dömde Häradsrätten honom, enligt kapitel 3 , § 9 i strafflagen, till 3 månaders fängelse. Han skall också för kvacksalveri, enligt Previlegierna för Kungliga Sundhets Collegium av den 30:de oktober 1688 och Hans Kungliga Befallningsman av den 20:de december 1776, betala 50 daler i böter.

Sven Gustafsson, som saknar tillgångar och inte kan betala dessa böter, måste enligt Strafflagens 4:de kapitel § 17 , avtjäna dessa med fängelse i ytterligare 9 dagar.

Zakrisson och Anna Stina Svensdotter förpliktades att betala ett belopp av 65 kronor och 50 öre, som av allmänna medel utbetalats till:

1. Doktor G. Strömberg och Apotekaren i Finspong, A. Södermark, för obduktion av Zakrissons hustrus döda kropp och undersökning av tillvaratagna kroppsdelar samt till Rättskemisten Professor N. P. Hamberg för liknande undersökning.
2. Kronofjärdingsman August Lidberg, Dödgrävare A. U. Sandström och Arbetskarlen S. Kärman, med 3 kronor till var och en av dem för upptagande av liket ur graven samt för tillbakasättande av liket i graven.
3. Fjärdingsman Lidberg och Dödgrävare Sandström 1 krona och 50 öre vardera för biträde vid obduktionen.
4. Till dessa hörda vittnen i målet: Arbetaren Carl Olsson på Gultebo ägor, Torparen Anders Hansson i Gräsfallet – Stockhult, Hemmansbrukare Anders Andersson i Älgshult, Bondedottern Carolina Andersdotter i Älgshult, Bondehustrun Beata Christina Strömberg i Älgshult, Arrendator C. J. Strömberg i Älgshult, Drängen Anders Andersson på Stockhults ägor, Bondesonen Carl Samuelsson i Stockhult samt Carolina Olsdotter, till vardera 50 öre i traktamente för varje dag som resan och vistandet vid Domstolen erfordrade samt skjutspengar för en häst fram och åter mellan hemvistet och Tingsstället. Även sakfällda Sven Gustafsson och Lovisa Nilsdotter ålades att ersätta dem för detta.
5. Dessa skall ersättas, för varje gång de infunnit sig vid Domstolen, med skjutspeng- ar och traktamente. Arbetaren Anders Petter Jansson i Jägersberg – Simonstorps ägor – 2 gånger Hemmansägaren Carl Persson i Gulltorp 2 gånger Hustru Mathilda Olsdotter på Stockhults ägor 3 gånger Hustru Brita Lotta Andersdotter i Gultebo 3 gånger Hustru Maja Lena Johansdotter på Stockhults ägor 3 gånger Hennes man, Anders Olsson ” ” ” 1 gång Hustru Anna Stina Persdotter på Algustorp ägor 3 gånger Pigan Johanna Lidström på Gults allmänning 2 gånger F. Fjärdingsmannen Anders Petter Hansson i Skånstorp 1 gång Fjärdingsman August Lidberg i Skånstorp 1 gång Drängen David Olsson i Bratteberg 1 gång

Anders Petter Hansson ska ersättas för sex mil och dagar

Carl Persson , Mathilda Olsdotter, Brita Lotta Andersdotter, Maja Lena Johansdotter, Anders Olsson samt Johanna Landerholm för sju mil och två dagar.

Anna Stina Persdotter för sex mil och två dagar

Johanna Lidström för sju mil och två dagar

August Lidberg för 3½ mil och två dagar

David Olsson för 7½ mil och två dagar.

Anders Andersson i Gultebo för 6 mil och två dagar.

Änkan Anna Greta Andersdotter i Rometorp för 4½ mil och två dagar

Axel Baggman på Gultebo ägor för 6 mil och två dagar.

Ersättning till vittnena skall betalas av de sakfällda, saknar dessa tillgångar får vittnena stöd av Kunglig Kungörelse av den 9:de september 1873, erhålla ersättning av allmänna medel.

Sven Gustafssons ersättningsanspråk för hustrun lämnades utan avseende och han blev dömd att betala Fjärdingsman Lidberg för hans resa hem till Gustafssons för att hämta Lovisa Nilsdotter till Rätten med 6 kronor och 12 öre.

I väntan på vidare prövning av Kunglig Majestät och Rikets Göta Hovrätt så återfördes häktade Adam Zakrisson och Anna Stina Svensdotter till Länsfängelset.

Den som inte nöjer sig med detta utslag, kan hos Kunglig Majestät och Rikets Göta Hovrätt söka ändring genom besvär, vilket bör givas senast klockan 12.00, 20:de dagen från idag eller den 6: september.

Om Sven Gustafsson finner anledning till besvär och söker ändring, skall han hos kyrkoherden i församlingen lägga fram bevis för detta. Om även Adam Zakrisson, Anna Stina Svensdotter och Lovisa Nilsdotter vill besvära sig om domen som häktade, så skall deras besvärsskrivelse vara inlämnad till Konungens Befallningsman i länet inom ovan nämnda tid, som då förfar på det sätt som 29:de punkten i Kungliga för- klaringen av den 23:e maj 1807 föreskriver. Om den klagande försummar något av detta, har han förlorat sin talan och besvären kommer ej under prövning.

Efter avkunnandet avfördes de häktade, varpå Urtima ting avlystes.

Tjällmo den 17 augusti 1877

På Häradsrättens vägnar

Axel Reutercrona.

Vad hände när Skogvaktaren Zakrisson var i häkte och hustrun var död.

Sonen Albert, som var född den 4:de augusti 1857, var alltså nu 20 år. Han hade redan två år innan detta hände tagit tjänst hos Skatteman Carl Gustaf Andersson i Skånstorp. Där stannade han i ett år, för att 1876 flytta till Brystorp och blev dräng hos Nämndemannen, f. om 1878 , Riksdagsmannen Per Gustaf Pettersson. 1880 flyttade Albert till Österby. Han hade hela tiden haft Adamsson som sitt efternamn, men började nu kalla sig Zakrisson. Albert flyttade år 1881 till Skattemannen Nils Peter Andersson i Nältorp. 1882 återvände han till Österby och år 1886 är han skriven vid ”Udden”, Österby, där han var i tjänst hos Gästgifvaren A. J. Lantz. 1888 flyttade han därifrån och hamnade på den s. k. Löslistan och den 4:de oktober 1889 flyttade han till Brännkyrka församling.

Sonen Axel, född den 28:de januari 1859, flyttade 18 år gammal (1877) till Brystorp och blev dräng hos Nämndeman Pettersson, samma gård som brodern Albert var dräng vid. Axel kallade sig då Adamsson. Där stannade han till år 1879 , då han flyttade till Nord Amerika.

Sonen Carl Oskar Zakrisson, född den 26:e maj 1861, flyttade 1877 till Horketorp, där han blev dräng hos Brukaren Carl Gustaf Andersson. 1879 flyttade han till Rökslid och blev dräng hos Riksdagsmannen Nils Jansson, där blev han kvar i två år. Han flyttade 1881 till Risinge församling, men efter ett år kom han tillbaka och hamnade vid Österby Mellangård, men där tappade jag bort honom.

Dottern Amanda Zakrisson, född 24:de juni 1863. Flyttade 1877 till ”Rättvisan”, Sonstorp, där hon bodde hos Skogvaktaren Per Ulrik Zakrisson fram till år 1880. Bara 17 år gammal blev hon piga hos Skolläraren Jacob Wilhelm Höggren. 1881 kom hon till Gults allmänning och blev piga hos sin morbror, Johan Erik Baggman. År 1882, 19 år gammal , flyttade hon till Nord Amerika.

Efter Zakrisson kom till Skogvaktarebostaden på Gultebo ägor, Skogvaktaren Anders Andersson, som var torpareson från Nybygget, Sonstorp.

Och till sist en liten beskrivning av de flesta som var inblandade i rättegången.

Skogvaktaren Adam Zakrisson var född den 22:a november 1828 på torpet ”Båtsborg” i Godegårds församling. Han var son till Torparen Zakris Jansson och hans hustru Anna Stina Hansdotter.

Adam kom till Sonstorp 1854 och blev samma år Skogvaktare på Gultebo ägor. Han gifte sig med Greta Lisa Baggman, dotter till Mästersmeden Petter Baggman och hans hustru Maja Lisa Gadde i Anna Stinafors. Greta Lisa var född den 19:de maj 1820. Adam Zakrisson flyttade, efter att ha avtjänat sitt straff på Långholmen , till Brännkyrka församling, Stockholm.

Zakrissons piga, Anna Stina Svensdotter, var född den 24:de november 1856 i Regna församling, på torpet ”Hagen”. Hon var dotter till Sven Gustafsson och hans hustru Lovisa Nilsdotter. Efter att ha avtjänat sitt straff och blivit frigiven, flyttade hon den 13:de maj 1910 till Amerika.

Anna Stinas far, Sven Gustafsson , var född den 17:de februari 1829 i Regna församling, hans föräldrar innehade torpet ”Hagen”. Sven med familj kom år 1873 till ”Bygget” på Stockhults ägor. Han var bl.a. kvacksalvare och botade sjuka kreatur, men även människor, han kallades ”Ko – Sven”. Det berättas att han lärt sig till läkare, men den dagen han skulle göra sitt examensprov hade ”vänliga” kamrater givit honom mera brännvin än han tålde , därför blev han aldrig läkare.

Sven avled den 7:de maj 1918 , 89 år gammal.

Hans hustru Lovisa Nilsdotter föddes den 7:de maj år 1830. Lovisa och Sven vigdes år 1851. Hon avled den 14:de maj år 1908, 78 år gammal.

Lovisa och Sven bodde vid ”Bygget” på Stockhults ägor och huset stod i björkbacken emellan Folkströmskorset och f.d. Edvin Anderssons hus, nu huset där Olle Lundell bor. Detta hus kallades också ”Bygget” och låg även det på Stockhults ägor.

I Olle Lundells hus bodde då Arbetaren Anders Olsson, son till Olof Svensson och hans hustru Anna Stina Andersdotter i Stockhult, Anders var född den 20:de maj 1834 i Stigstorp och han avled 1884, endast 50 år gammal.

Hans hustru hette Maja Lena Johansdotter och var född den 31:a juni år 1835. Hon var dotter till Torparen Johannes Gabrielsson och hans hustru Maja Greta Ersdotter i Gultevik. Hon gifte sig med Anders år 1861 och avled 1881, bara 46 år gammal.

Mathilda Olsdotter var född den 14:de mars 1840 i Stigstorp, föräldrarna var Skattemannen Olof Svensson och hans hustru Maja Stina Persdotter, Mathilda var alltså syster till Anders Olsson i Bygget. Hon var gift med Johannes Johansson och bodde i den på senare tid kallade ”Molinstugan” som låg precis i Folkströmskorset.

Undantagsägaren, arbetaren Carl Olsson på Gultebo ägor var född den 22:a oktober 1817 i Boo församling. Han gifte sig 1846 med Brita Stina Persdotter , född den 3:e januari 1793. De kom år 1846 till Gultebo ägor från Kasteberg, deras hus låg mitt emot där huset ”Udden” nu ligger vid Älgsjön, på den andra sidan vägen. Huset kallades ”Yrvädret”.

Beata Christina Strömberg var född den 26:e augusti 1841 i Boo församling och hustru till Brukaren vid Älgshult, Carl Gustaf Pehrsson – Strömberg. Det hus de bodde i, är det hus som nu finns kvar.

Hemmansbrukaren Anders Andersson var född den 2:a oktober 1816 vid Älgshult. Hans föräldrar var Bergsmannen Anders Jonsson och hans hustru Catharina Andersdotter i Älgshult. Huset de bodde i låg ca. 1-2 meter från nuvarande hus, gavel vid gavel emellan Strömbergs hus och gamla vägen. Anders hustru hette Catharina Andersdotter.

Deras dotter Carolina Andersdotter var född den 15:de januari 1847 vid Älgshult.

Brita Lotta Andersdotter, född den 30:de april 1827, var gift med Brukaren Anders Andersson i Gultebo. Hennes föräldrar var Skattemannen Anders Svensson och hans hustru Maja Greta Andersdotter i Sätra.

Anna Sofia Baggman, född den 17:de mars 1825 i Anna Stinafors, under Sonstorp, var dotter till Smeden Petter Baggman och hans hustru och var alltså syster med den mördade Greta Lisa. Sofia var gift med Anders Peter Pehrsson i Gulltorpet och hon avled år 1881 , 56 år gammal.

Anders Hansson, torpare från Gräsfallet – Stockhults ägor , var född den 21:a mars 1813. Hans föräldrar var Bergsmannen Hans Månsson och hans hustru Maja Ersdotter vid Hofslagaretorp. Gräsfallet låg på den öppna platsen ner emot Häradssjön, ca. 4-500 meter från Stockhult mot Bygget.

Carl Johan Samuelsson var född 9:de oktober 1847. Han var Brukare vid Stockhult och var gift med Sofia Augusta Svensdotter , syster till Zakrissons piga.

Johanna Landerholm, född 14:de december 1860 i Boo församling, var piga vid Samuelssonsgården vid Stockhult.

Anders Andersson, född 22:a december 1831 vid Ruggestorp, var dräng vid Malkolmsongården i Stockhult.

Anna Stina Persdotter var från ”Kyrktäppan” på Algustorps ägor.

Anna Greta Andersdotter var född den 23:e april år 1816 i Regna församling. Hon gifte sig 1839 med Undantagsägaren Olof Olofsson i Rometorp och blev änka den 12:e april 1863, då han avled.

Skräddaren Johannes Jansson-Lundin var född den 10:de december 1838 och var gift med Maria Elisabeth Qvarfordt. De kom från Norrköping år 1865 och flyttade in i en liten stuga vid vägen emellan Rometorp och Grytgöl. Lundin beskylldes ju för att ha giftmördat Zakrissons svärmor, Maja Lisa Gadde.

Maja Lisa Gadde var född den 18:de mars 1789 och gift med Mästersmeden Petter Baggman vid Anna Stinafors. Maja Lisa var mor till den mördade Greta Lisa och ansågs ju också själv ha blivit giftmördad av Skräddaren Lundin som för detta blivit betald av Zakrisson, Maja Lisas svärson.

Pigan Johanna Lidström var född den 12:e juli 1845 i Tjällmo församling. Hon gifte sig den 21:a december 1877 med Arbetaren Per Johan Johansson på Gults allmänning.

Denna beskrivning gäller Sven Gustafssons hus år 1883:

Undertecknad eger åbyggnader på Stockhults egor i Hellestads socken i Finsponga Läns Härad.

En stugubyggnad af timmer under tak af spån, innehållande Förstuga, Kök och kammare på nedra botten, Klädesvind å öfra.

Längd 26 fot, höjd 14 fot, bredd 20 fot. Värde 700 kronor

Wisthusbod i tvenne afdelningar under tak af spån.

Längd 16 fot , höjd 8 fot , bredd 12 fot. Värde 150 kronor

Ett ladugårdshus, dels timrad, dels af resvirke och bräder, under tak af spån.

Längd 40 fot, höjd 8 fot, bredd 12 fot. Värde 200 kronor

Stockhults egor i mars 1883

Swen Gustafsson

OBS: 1 fot = ca 30 cm.

Denna beskrivning gäller det hus som kallats ”Edvins” , där Olle Lundell nu bor.

Undertecknad eger 3/32 mantal af Stockhults egendom i Hellestads socken i Hellestads och Tjellmo Härad

En stugubyggnad av timmer med stuga, kammare och kök på nedra botten samt vind och en röstekammare derofvan, under tak af spån.

Längd 24 fot, höjd 11 fot, bredd 23 fot. Värde 1 000 kronor

En ladugårdsbyggnad af timmer, innehållande fähus, svinhus, vagnshus och loge i en sträcka, under tak af näver och torf.

Värde 300 kronor

Stockhult i september 1876

Anders Olsson.

Bouppteckning

År 1876 , den 23:e oktober , förrättades bouppteckning efter Hustrun Greta Lisa Baggman på Gultebo egor i Hellestads Socken , som afled den 13:de i denna månad och lemnade efter sig som Sterbhusdelägare , Enkomannen Skogvaktaren Adam Zakrisson samt med honom under Äktenskapet Sammanaflade barn, nemnligen Sönerne:

Drängen August Adamsson i Skånstorp, Hellestads Socken, Myndig.

Albert född 1857

Axel född 1859

Carl Oskar född 1861

Dottren Amanda född 1863

Som God Man för de Omyndiga inställde sig Skogvaktaren Per Ulrik Zakrisson vid Sonstorp. Enkomannen tillsades uppgifva Boet som det vid den Aflidnes dödstimma befanns, under Edlig förbindelse.

Silfver

2 matskedar……………………………………………………………11.88 kronor 1 thesked…………………………………………………………………2.25

Koppar och Tenn

1 Kittel…………………………………………………………………. 6.10

1 Öskittel , 3 bunkar…………………………………………………… 7.50

2 Kaffekokare , 5 Kokpanner , 4 Krukor……………………………….17.45

3 Fat , 5 Tallrikar , 1 stop af Tenn………………………………………3.95

1 Klarkanna , 3 par Ljusstakar af Messing…………………………….4.50

Köks och Jernsaker

4 Jerngrytor………………………………………………………………8.70
2 Kokpanner , 3 Stekpanner………………………………………………6.60

3 Fotringar , 1 Mortel , ett Strykjern med Loen………………………..2.25

4 Theskedar , 3 Matskedar , Bordsknifvar……………………………….2.40

1 Sihl , 1 Sax , 1 Betsman , 1 Munklagg , 1 Munkspade…………………2.50

Glas och Porslin

1 Karafin , 1 Sockerskål , 1 Tallrik………………………………………0.65
1 Smörask , 1 Bunke……………………………………………………..0.35

10 Porslinstallrikar…………………………………………………………0.90

2 Fat , 4 par Kaffekoppar , 1 Dricksmugg………………………………2.25

Husgeråd och Trädvaror

3 Cheffonnierer , 1 Schänk………………………………………………51.75

1 Säng jemte deri nödiga Sängkläder…………………………………15.00

2 Sängar , 1 Soffa………………………………………………………. 29.25

3 Bord , 9 Karmstolar…………………………………………………… 17.50

1 Wäggur med Fodral , 2 Speglar……………………………………… 9.50

2 Skåp , 1 Koffordt , diverse Taflor………………………………………6.70

3 Såar , 1 Köttbalja , 1 Drickstunna , 1 Kanna……………………………5.25

2 Lårar och diverse Holkar…………………………………………….. 2.25

1 Balja , 1 Kryddlåda , 1 Lykta……………………………………………0.45

1 Bryggbunke , 1 Wattenså , 1 Skrin………………………………………2.55

1 Kar , 1 Tjerna , 2 Nystvindor……………………………………………2.00

1 Wäfstol , 1 Warpa , Bombiner…………………………………………..6.25

Wäfskaft med Solf……………………………………………………..0.95

Säng och Linnekläder

2 Madrasser , 6 Kuddar……………………………………………………4.95
1 Sängtäcken , 7 Lakan…………………………………………………..13.50

1 Bordsduk , 2 Servetter……………………………………………………4.00

2 par Fönstergardiner………………………………………………………- – –

Den Aflidnes Gångkläder

1 Kappa , 6 Klänningar…………………………………………………..17.10
3 Kjortlar , 4 Tröjor……………………………………………………….8.10

2 Sjalar , 4 Sidendukar…………………………………………….…….13.25

1 Hvit Kläde , 1 Handkläde………………………………………………1.35

2 Förkläden , 5 Näsdukar………………………………………………….3.15

10 Lintyg , 1 par Kalisånger……………………………………………….8.10

3 par Känger , 1 par Skor…………………………………………………4.45

Snickareredskap

1 Hyfvelbänk , 4 Hyflar…………………………………………….……..5.85
5 Såger , 4 Yxer…………………………………………………….……..3.30

Huggjern och diverse Snickareredskap……………………………….0.50

1 Slängborr………………………………………………………….…….0.55

1 Svarfstol med diverse Svarfjern………………………………………2.75

Diverse Waror

1 Isbill , 1 Jernspett , 2 Skoflar , 2 Spadar…………………………… …..2.80
1 Harf , 1 Åhrder , 1 Åkerhacka , 1 Harka………………………………..1.80

4 Säckar , 1 Åhlref , 7 Fiskenät……………………………………………6.00

1 Wagn . 2 par skodda Kälkar…………………………………….……16.50

1 Slipsten , 2 Såll , 1 Korgje………………………………………………1.70

2 Dragkärror , 3 Liar………………………………………………………7.20

1 Koskälla , 1 Fiskhåf , 1 Häckla…………………………………….……1.85

Wäfskyttlar , 1 Målarehall , diverse Stenkärl…………………………..0.55

4 Wäfskedar , 2 Wäfspännare……………………………………………..3.00

5 Fårskinn…………………………………………………………….……6.75

2 Bössor , 1 Räfsa…………………………………………………………31.80

Kreatur

3 Kor……………………………………………………………….……112.50
3 Får med 1 Lamm………………………………………………………10.50

1 Gris………………………………………………………………………18.75

Fordran på Sonstorps Bruks Contor efter revers af den 4:de

Februari 1867 , rästerande Kapital……………………………………….360.00

Gulden , 5.5 % ränta från den 4:de sistlidnes……………………………14.24

                                   Summa tillgångar……..917.97

Skulder

Begrafningskostnader sammanlagdt………………………………………50.00
Innestående förmyndareskapsmedel för Gossen Aug. Emil Baggman

enligt räkning af den 31:a december 1875…………………………….26.70

Till Sonstorps Bruks Contor……………………………………………..66.50

Till Gårdfarihandlare Bengtsson………………………………………….26.00

Bouppteckningsbesväret……………………………………………….…..10.00

                                      Summa skulder  …179.20

                                      Behållning       …738.77

Att allt är redeligen uppgifvet och ingenting med wett eller willja blifvit undandölgt , intygas under Edlig förplicktelse

P. G. Pettersson A. Tiderman i Österby”

Framtaget på Landsarkivet i Vadstena år 1993 av Åke Edengren Folkström.

Last Updated on juni 3, 2023 by Jörgen Pettersson