Grytgöl

De små fragment som jag försöker fånga nedan börjar och slutar i Grytgöl, en genuin bruksort i Östergötlands Bergslag sprungen ur malmbrytning som kan ligga mycket långt tillbaks i tiden. Grytgöl vid Emmaån omnämns redan på 1620-talet då Bergskollegiet besökte en där belägen hytta, som ”låg vid en elaker ström och ånyo uppbyggd efter vådaeld”.

Historien om Erland och Mary är också sammanflätad med industrihistoria, där hantering av järntråd varit återkommande på olika platser. På Grytgöls Bruk arbetade såväl Erland, som hans far Carl Ludvig och bröderna Elof och Harry bland annat med tråddragning, där järntråd dras ned till rätt dimension för att passa olika ändamål.

• 

• 

• 

Tråddragning och riktning av den så kallade Grytgölsstolen på Grytgöls Bruk

För de faktauppgifter och små berättelser som tecknats ned har jag min faster Marianne och hennes man Curt att tacka för och självfallet min far Gösta.

Erland som barn

Farfar Erland Herbert Pettersson föds 19 februari 1903 Gults Allmänning i bruksorten Grytgöl. Föräldrar är Karl Ludvig Petersson och Anna Erika Andersson.

1911 flyttar familjen från Gults Allmänning till Skansen.
Från Erlands tidiga år finns inte mycket fakta, men i nedanstående bild syns han.

Erland i busstreck?

Följande passage togs upp i en intervju av Karl och Svea Pettersson i Gultebo. Det är inspelat i ”Gölbyggningen” Grytgöl den 13 november 1992.  (Berättelser fångade av Åke och Ylva Edengren).

”1914 va de en förskräcklig skogsbrann, de börja strax bakom ”Gärdet” och sen drog de sej åt Hökebäcken. De brann av alltihop, dä va förskräckligt. Dä va en som hette Erland Pettersson å så va dä nån mer , de gick på en stig neråt Ljusfallshammar för dä va nån fest där å nån skulle ha kasta en cigarett å dä tog ell. Dä tog flera månader innan de kunne släckat , dä va ju på sommarn å dä va torrt.”

Tänk om det var stackars Erland, då blott 11 år som råkade dra igång denna stora skogsbrand. En annan släktforskare, Rolf Ericsson beskriver på sin internetsida förloppet.

”När krigsutbrottet kom år 1914 hade vi varit med om en mycket regnfattig sommar. Det var mycket torrt och många skogsbränder. Den 5 juli utbröt en mycket svår skogsbrand, då militär ifrån Malmslätt fick inkallas. Elden hade uppstått under kraftig blåst och fick ett mycket häftigt förlopp. Det såg mycket hotfullt ut och många gårdar var i riskzonen. I hemmen och bönhusen samlades man och ropade till Gud om hjälp. Så gjorde vi även i vårt hem tillsammans med vår mor. Vår far och äldre bror var ute på släckningsarbete. Gud hörde vår bön. På natten föll ett ymnigt regn och vinden lade sig.”

Även på annan plats kan man läsa om denna brand:
”1914-07-06 Grytgöl Skogsbrand Torr sommar. En omfattande skogsbrand i Östergötland började mellan Grytgöl och Ljusfallshammar. Ca 2000 tunnland brann. Elden blossade upp flera gånger under fjorton dagar. Ca 500 militärer hjälpte till. Bristen på dricksvatten blev kännbar ty många brunnar var uttorkade.”  

Mary Ingeborg Sandberg

Mary föds 16 september 1912 i Göhl. Föräldrar Gustaf Emanuel Sandberg och Hulda Charlotta Gustafsson.

Marys uppväxt

Mary växte upp i en starkt frireligiös anda där en av landets äldsta baptistförsamling Betania sannolikt präglade Marys uppväxt starkt.

Erland som yngling

Med de få fakta som finns framträder en person med lätt orolig själ. Tidigt verkar han var driftig och initiativrik och med planer för sitt liv.

Erland börjar på Grytgöls Bruk 2:a januari 1917. På bruket (se Webbsida om bruket) arbetade han på tråddrageriet. Inledningsvis var det sannolikt inte som tråddragare utan som hjälpreda.

Under sina inledande år som yrkesverksam engagerade sig Erland fackligt och var med och bildade den första fackföreningen på bruket.

Han var också idrottsligt aktiv och är med i styrelsen när Grytgöls Idrottsförening startas. Han var duktig simmare och även simhoppare. Kanske var han med i de mandomsprov som det innebar att simma från Björnhammaren till Grytgöl i Emmaån. Pappa minns också hur han sett Erland som simhoppare. Vidare minns pappa hur Erland någon gång berättat hur han vid några tillfällen varit uppe till Stockholm till den legendariske boxarens Harry Perssons klubb och deltagit i träningar.

Erland drevs av drömmar om något mer. Pappa berättar hur Erland avslöjat en stark dröm om att bli pälsjägare i Canada.  Själv minns jag att han även under senare år brukade sitta i en ”Lützen-dimma” av pip-rök i vardagsrummet och läsa Western-böcker i pocket-format. Drömmen försvann nog aldrig…

Som alla ynglingar fram till mina egna dagar så gjorde Erland rekryten. Uniform är m/1910. Mössa av modell m/1865-1923. Han skrivs in på Norrköpings västra rullföringsområde (27). Det bör ha varit Första eller Andra Livgrenadjärregementet, det vill säga det som också kallades I4 och I5.

Den 10:de september 1928 tog han ett steg mot ett annat liv, slutade på egen begäran vilket nog var rätt ovanligt på den tiden, och flyttade till Risinge. I en ambition att så småningom skaffa något eget börjar han som dräng där.

Den här sejouren blev dock kortvarig och Erland återvänder till Skansen 4 i Grytgöl 27:de februari 1930. Han börjar åter på Grytgöls Bruk och blir (så småningom?) mellantrådsdragare.

Han verkar fortsatt ha varit driftig och initiativrik och svarade bland annat för en hel del förbättringsförslag på bruket (vilket kanske inte var alldeles populärt hos alla).

Han är också med i den lokala motorcykelklubben.

Marys ungdomsår

Mary blev väldigt intresserad av musik och kom att lära sig såväl gitarr som tramporgel. Hon spelade mycket inom Betania-församlingen.

Mary och Erland bildar familj

Hur de träffas förtäljer inte historien. Sannolikt var det inte alldeles utan ”friktion” att en städad religiös flicka träffade en industriarbetare som kanske inte var riktigt så ”salongsfähig”, som kanske exempelvis Marys mor Hulda skulle önskat. (Det är egna spekulationer).

Den 23 mars 1935 gifter sig dock Mary och Erland i Hällestad kyrka. Mary är alltså gravid och i fjärde månaden vid bröllopet. Om man tittar närmare, så kan man notera att även mamma Hulda var med Mary, då de gifte sig. Sådan mor, sådan dotter.

1937 flyttar man från Allébyggningen till Bruksbyggningen nedre. Utflyttad från Allébyggningen 1941. Jag har inte dokumenterade uppgifter här, men tror att det är nu Mary och Erland köper “Gatan” eller Hagalund som det egentligen hette. Gösta som föds 31 juli 1935 bor sina första år här.

Erland var en stor djurvän. Pappa berättar hur han hade en katt som var så förtjust i Erland att den hoppade upp på hans axel, när han kom hem från jobbet. När de bodde på ”Gatan”, köpte Erland också en hund från några Romer (eller Zigenare som man sade förr). Enligt deras tradition så var den kuperad vilket väl var lite speciellt, då hunden var en lapphund. Hunden hette Zappo och om den berättar pappa att de blev tvungna att sälja den, när de flyttade till Björnhammar. Hunden såldes till en Sahlén, men med förbehåll om återköp. Det var givetvis jobbigt för familjen att bli av med hunden, men sannolikt lika tragiskt för denne Sahlén då hunden återköptes när de senare flyttade till Blåvik.

Flyttkarusellen drar igång

Den 31:a oktober 1945 dras en flyttkarusell igång, som kom att prägla inte minst min fars uppväxt. Pappa fick gå i 5 olika skolor under 6 år. Till detta kom tuff astma under skolåren. När flyttarna börjar är pappa 10 år, Bo 6 år och Marianne 1 ½ år.

Vad som leder till att man flyttar från Grytgöl, kan man bara spekulera i. Man hade ju skaffat ett eget hem – ”Gatan”. Kanske blev det för tungt ekonomiskt med amorteringar på huset.

Björnhammar våren 1946

I Björnhammar (Björnhammaren verkar orten heta egentligen) hade Karl, Erlands bror, blivit ”verkare” (verkmästare) och kanske var det orsaken till att Mary och Erland sökte sig till Björnhammar.

I Björnhammar försökte sig Erland på äventyret att bli minkfarmare och fick tillåtelse att ha ett antal minkburar lite avsides. Verksamheten blev väl inte riktigt vad man skulle önska och fick läggas ner.

Pappa går vårterminen i Gryts skola.

Hjulsbro i Linköping hösten 1946

Bröderna Harry och Gustav jobbade vid den här tiden på Hjulsbro Tråddrageri- och Spikfabrik. Det var sannolikt orsaken till att familjen sökte sig hit och att Erland började vid fabriken.

Den fabriksbyggnad som Erland arbetade vid var nybyggd och man kan nog säga att livet här var en spegling av det välfärdens Sverige som började ta form under den här tiden. Man hade fria arbetskläder (brungula byxor och blus). Pappa minns hur han besökte sin pappas arbetsplats och fick prova de nya elektriska truckarna.

De bodde i ett flerfamiljshus som kallades ”Basebo” (det vill säga basarnas bo), fullt modernt och med liten stensatt altan. Brandstationen låg mitt emot Basebo.

Vid Hjulsbro-bruk tillverkades spik, men 1930 brann spikfabriken ned och spiktillverkningen upphörde. Företaget hade även en nätfabrik. En morgon vid tretiden 1947 blåstes det åter i brandluren. Pappa minns hur han vaknade av ljudet. Han sprang fram och såg fabriken fullständigt i lågor. Pappa hjälpte till att hålla i brandslangarna denna kalla morgon 1947.

Det verkar dock som Mary inte fann sig riktigt till rätta och kanske drevs även Erland av sina drömmar om något eget.

Mosshult – Västra Harg våren 1947

Erland närde drömmen om ett friare liv och nu bar det av till Mosshult i närheten av Västra Harg.

Pappa var nu 12 år, Bo var 8 år och Marianne var 3 år.

Pappa gick först i skolan i Skälleryd och sedan i Västra Harg under tiden i Mosshult. Faktiskt fungerade skolskjuts redan under slutet på 40-talet, vilket man som född ett par decennier senare kanske inte kunde tro.

Tiden i Mosshult blev en tuffare tid för pappa, eftersom han nu utsattes för mer djur och därmed svårare astma. På grund av astman kunde han bara gå i skolan ungefär tre dagar i veckan. Han hade en cancersjuk lärare som betraktade pappa som med stor skepsis.

2010-10-02 besökte vi torpet Lilla Mosshult. Torpet hade ett yttre i förfall, inga gardiner syntes till, men möbler såg vi. Vi kunde inte drömma om att någon faktiskt bodde där. Döm om vår förvåning då mor och dotter öppnar dörren och kommer ut.  De drev en liten hästgård. Helt utan fördömande, kan man konstatera att mötet blev en kulturkrock. Intrycket av en levnadsstandard som inte mäts i bostadsrätt, villa, fina kläder utan som mäts enligt en helt annan måttstock blev oerhört stark. Kvinnorna som mest liknade trashankar utstrålade styrka, humor och harmoni.

Under samtalet bidrog kvinnorna med en del historier om Mosshult och en del av de namn som finns kring trakten. Koklämma (sannolikt efter en trång och besvärlig passage på kostigen) är nu ett kurvigt vägavsnitt strax innan Mosshult. Ett annat vägavsnitt kallas Flickebacken. Om denna berättade kvinnorna att det i slutet på 1800-talet arbetade en piga på Sörstad. Som så ofta hade pigan blivit utnyttjad och var vid jultaget höggravid. Hon blev tvungen att arbeta långt in på julaftonskvällen och det bar sig inte bättre än att, när hon skulle hem, blev hon tvungen att bakom en sten i Flickebacken föda sin dotter just denna julafton.

Erland blir etablerar grisfarm

När Erland med familj flyttade till torpet Lilla Mosshult 1947, var torpet i klart bättre skick än nu.

Erland fick kontakt med en person som hette Brogård. Det var en entreprenör med stora visioner. Tillsammans med Erland skulle det etableras en Grisfarm. Erland skulle sköta grisar och som ersättning skulle han få bruka jorden vid Mosshult.

Pappa minns hur denne Brogård, rörde sig i ”finare” kretsar, med lite berömda Linköpingsprofiler, såsom en Lambert. Det hände att Brogård bjöd på fint kalas, där Erland till och med tillät sig ta en eller möjligen två supar.

Vid något tillfälle, berättar pappa, att herrarna kom från Linköping för att ha kräftskiva. Man åkte lastbil. Några inne i kupén andra på flaket. Kyligt kan man förmoda, men det fanns alldeles säkert bränsle att värma sig med. Kräfterna som skulle inmundigas, hade lagts i en kartong, som dock hade så låga väggar att de flesta kräftor hade flytt när det var dags för kräftkok.

När det gäller Brogårds hantering av grisar så lämnade dock det en hel del i övrigt att önska. De höll på att svälta ihjäl och Erland fick ta av familjens egen potatis för att rädda Grisarna från svält.

Den första och enda örfilen

En bit från huset i ett stenröse, hade pappa med sig Bo. Pappa hade lyckats få tag i tändstickor och gjorde upp en liten brasa. Vid tillfället, så hade de en inneboende (en kvinna som vänsterprasslat med den långt yngre drängen och som därför fick fly hemmet). Hon upptäcker buset. Erland ser då ingen annan råd än att då markerar sitt föräldraansvar genom att utdela den första och enda örfil som pappa någonsin fick av farfar Erland. Av broder Bo syntes bara skosulorna, när han drog till skogs.

Potatisloven

Under potatisloven engagerades grannbarnen för att plocka potatis. I en av syskonskarorna som var med och jobbade, så fanns en kille som var lite ”saktfärdig”. Han jobbade helt enkelt inte lika effektivt som de andra barnen. Ändå, berättar pappa, så var farfar Erland mycket noga när han tog fram myntrullarna (paketerade mynt), att alla barn skulle få lika mycket pengar.

Hästen i brunnen

En dag hör Erland hur Mary skriker i högan sky, när han är ute och jobbar. ”..I brunnen..” lyckas han uppfatta och kastar sig i panik nedför backarna, eftersom han tror att det är Marianne som fallit i brunnen. Nu var det som tur är inte det, utan hästen som tagit sig upp på brunnslocket av trä och trampat igenom. Illa nog, men tack och lov, så var hästen inte skadad utan kunde räddas genom att gräva upp kanterna på brunnen.

Blåvik 1948 fram till hösten 1949

1948 tar familjen ett arrende på Jerkarehult av Boxholms AB. Familjen skaffar ett par hästar och börjar etablera ett litet jord- och skogsbruk.

Jerkarehult var utan tvivel en tuff period för familjen. Mary såg inte stället innan flytt. Det var knappt och jämt det fanns en farbar väg fram till stället. Farmor Mary led alldeles säkert av svår depression i vart fall under delar av vistelsen här. Det förekom till och med en del hot om självmord. Stackars, stackars farmor. (Det är inte lättvindigt jag tar med denna not, som i en annan tid rent av skulle kunna kännas skamlig, men jag vill belysa hur nog den här tiden kom att påverka även främst Gösta och Bo i deras liv). Pappa minns att Marys pappa Gustaf, vid något tillfälle till och med reste den långa vägen från Grytgöl till Jerkarehult för att ”tala Mary till rätta”.

Till detta kom att pappa var svårt astmasjuk under den här perioden, på grund av miljön med mycket djur i närheten.

Pappas berättelser från Jerkarehult vittnar om hur han, som knappa 15 år, nog fick ta mycket stort ansvar och bli självständig på ett sätt som skulle vara mycket främmande i dagens samhälle.

Från den här perioden berättar pappa några historier.

Farbror Bo i mörkret

Bo var mörkrädd och för en liten pojke måste det ha varit riktigt jobbigt att ta sig hem från skolan i höstmörkret. Det sägs att han höll sig i skärmmössan, för att finna någon trygghet, hela vägen när han sprang hem från skolan.

Bo kanske också fann en trygghet i skolan i Blåvik. Det hände vid ett flertal tillfällen att Bo dröjde sig kvar i skolan eller hos någon kompis så länge att pappa fick gå och hämta honom. Ibland följde lilla Marianne med på axlarna. Det tyckte hon var spännande.

Ekorrkött

Pappa hade ett salongsgevär i Jerkarehult. (Ett lätt vapen med .22-tum ammunition). Pappa hade hört att kräftor tyckte om ekorrkött och ville pröva detta när de fiskade i Stensjön. I ett ögonblick av obetänksamhet sköt pappa en ekorre, som klättrade en bit upp på trädstammen innan den föll ned död. Pappa kommer ihåg än idag hur djupt han ångrade detta pojkstreck.

Uppoffring

Pappa blev allt sämre med sin astma i den här miljön och blev slutligen inlagd på Tranås kuranstalt. Pappa Erland uppoffrade sig dock och rodde med en Sommeneka för två roddare hela vägen från Blåvik in till Tranås för att hämta pappa på fredagen, för att sedan ro tillbaks med honom på söndagen.

Pappa berättar att det var ganska skönt i Tranås. Kuranstalten hade eget kök, så maten var jättegod och han kom givetvis också undan exponeringen som ledde till astma.

Vidare berättar pappa från denna period att han blev skolbefriad via ett beslut från skolnämnden, som bedömde honom så pass sjuk att skolgången fick anses som avslutad.

Från kuranstalten fick han så pass stark medicin att han, trots sin ungdom, insåg att det inte var något som var lämpligt att hålla på med. Han blev helt enkelt ”hög” på medicinen. (Troligen var det något baserat på efedrin kan man förmoda).

Norrlandsäventyr

Kanske var det mer av äventyrslystnad än något annat som Erland sökte sig ut. Det var nog också lite av en andhämtning under den här tuffa tiden. Hur det än var så tog han under den här tiden även tjänst som djurskötare på tåg som gick till Norrland med kor. Tanken var väl att han skulle komma hem med pengar. Något extra tillskott till kassan kom nog aldrig, men kanske var detta ett välkommet avbrott för Erland.

Historien om byxorna

Erland hade nog varit lite av en snobb under sina unga år, men hade väl inte haft möjlighet under senare år. Dock for han till Boxholm och tänkte sig köpa byxor. Han kunde inte bestämma sig utan tog med två par hem. Han bestämde sig och lämnade tillbaks ett par. Dagen efter brann klädaffären. Om han väntat en dag, så hade han kunnat ha två par nya byxor…

Hemmasmedja

Erland var sannerligen en driftig man. Man hyrde en Ardennerhäst som hette Kaja för 10 öre dagen. För att klara skogsbruket krävdes då ett virkessläp. Erland skaffade då en så kallad fältässja som placerades på vinden. Det verkar som otroligt riskfyllt att hålla på med på en vind. Med den smiddes skenorna till virkessläpet och Erland byggde ihop det hela med omgivningens beundran. Han fick beställning men hann inte bygga några ytterligare.

Hästen i sken

Erland skulle vid något tillfälle frakta havre till kvarnen för malning till mjöl. När pappa väntar vid Jerkarehult, hör han ett förfärligt väsen uppe i skogen ovanför stugan. Deras häst Kaja, kommer i full panik rusar över trädgården. Endast skaklarna hänger och slänger. Kaja rusar genom en stängd grind, men pappa lyckas få tag i hästen och lugna ner den. Pappa tänkte att nu ligger hans pappa krossad någonstans uppe i skogen. Tack och lov så kom Erland gående. Det som hade skrämt hästen så förfärligt var en älg.

Effektiv städning

Farfar Erland var alldeles säkert en fantastisk arbetsmänniska som slet ont för att trygga familjens tillvaro. Städning i hemmet var kanske dock inte Erlands spetskompetens. Pappa berättar hur Mary hade tagit med sig Bo och Marianne för ett besök till Grytgöl. Pappa och farfar var ensamma och det hände tydligen att katten gjorde ifrån sig i något rum. Erland löste problemet effektivt genom att stänga till rummet. Historien upprepade sig och utrymmet som pappa och farfar kunde röra sig i krymptes successivt…

Bondmora

Mary försökte säkert göra sitt yttersta för att anpassa sig till livet på landet, men uttalade sig ofta om hur hon inte tyckte om skogen. Pappa berättar också hur hon faktiskt var rädd för kossorna och därför fick pappa ofta hjälpa till med mjölkningen.

Grannen Kalle i Ljungstorp

I granntorpet bodde Kalle. Kalle hade, med ett populärt uttryck, kanske inte ”alla hästar i stallet”. När hans häst råkade tappa en sko, tolkade Kalle detta som att det var hästens fel och straffade hästen genom att låta den gå oskodd genom ett stenröse.

Vid ett annat tillfälle hade han blivit stungen av ett bi, och straffade väl bisamhället för detta, varvid det slutade med vedergällning tillbaks och bisting över hela lekamen.

Kalle hade noterat att man i Sya hade gummihjulsvagnar. Detta var ju åtråvärt i slutet på 40-talet. Kalle var inte sämre än att han en natt red sin häst genom natten ända till Sya och dagen efter stod vagnen som han tjuvligen förvärvat hemma i Ljungstorp.

Taxoperation

Bonden i Flanhult var, liksom pappa och farfar, en sann djurvän. Hans följeslagare tillika tax råkade ut för en förskräcklig olycka då han träffades av slåttermaskinen och magen skars upp och hela bukinnehållet hamnade utanför. Bonden var dock inte sämre, än att han lyfte in inälvorna, sydde ihop bukhinna och sedan magen. Den tuffa taxen överlevde och såret läkte.

Strålsnäs hösten 1949 fram till 1950

1949 flyttade man igen och nu till Strålsnäs. Här tog Erland jobb som hästskötare för Greve och hovstallmästare Carl-Philip Vilhelm Klingspor på gården Grönlund. (Carl-Philips far var Philip Otto som varit ledamot av riskdagens första kammare och varit med och beslutat om unionens upplösning 1905).

Pappa minns hur greven bjöd på julmiddag och var mycket vänlig. Han hade en chaufför som hette Ståt och fin direktionsvagn (bil).

I Strålsnäs fick pappa gå en slutlig termin i skolan, eftersom skolnämnden här omprövade det tidigare beslutet från Blåvik. Pappa gick en termin och fick följa med en skolresa till Köpenhamn.

Pappa börjar vid denna tid på Mjölby Skofabrik.

• 

• 

• 

På skofabriken

Pappa berättar hur man tillverkade skor av hög kvalitét här. Bland annat tillverkade man en sko nämnd Afrida. Det handlade om läderbindsula och randsydda skor. Det var till exempel i ormskinn (som syns på bilden) och av ”Kroko”, det vill säga krokodilskinn. Pappa var först på bandet och tog emot order från modellören och startade tillverkningen. Det var 40 par skor i varje sats med en läst (träformar som skon tillverkades kring). Man tillverkade enbart damskor, men när fabriksledningen var borta, så förekom omstörtande verksamhet. Personligt anpassade läster (träformarna för skorna) kom fram och individuella herrskor tillverkades.  Pappa berättar om en modemedveten medarbetare som tillverkar egna mockaskor. En grön och en röd. Jag kan inte ens påminna mig att ens Michael Jackson haft så extrem fotbeklädnad.

Spångsholm 1950 fram till 1954/55

När man flyttar till Spångsholm 1950 flyttar man först in i ett litet hus som kallades Kappsäcken och som låg intill det som kom att bli kontorsbyggnader vid huvudporten till Sya bruk.

Därefter flyttade man in i ett av de hyreshus som också kom att bli mitt eget boende under uppväxten.

Åter Grytgöl

Den här delen av historien återstår att komplettera. Jag har inte exakt uppgift om när man flyttade åter till Grytgöl och varför och sedan kom det bara dröja fram till cirka 1960 innan min egen familj flyttade från Finspång där jag är född till Svås.

Egna minnen av farmor och farfar

Jag kan inte påstå att jag hade någon nära personlig relation till farfar Erland. Jag minns honom dock som snäll, omtänksam men också inbunden. Han var uppenbart en duktig snickare och jag minns de trädgårdsmöllor han gjorde.

Mary minns jag som en känslomänniska. Hon hade nära till ett hjärtligt skratt, men säkert också gråten. Efter farfars bortgång fick hon en hund som sällskap och det var nog inte alldeles lyckat. Hennes humörsvängningar gjorde antagligen hunden (en spets) ganska villrådig och instabil. Efter Erlands död, träffade hon så småningom en ny man Evert som hon kom att leva med resten av sitt liv. Jag upplevde Mary som en mycket varm och godhjärtad människa.

Ibland minns jag att Mary satte sig vid deras svarta, stora tramporgel och spelade. Jag var fascinerad över alla inställningar man kunde göra på tramporgeln, vilket nog ledde till att jag senare själv skaffade ett keyboard och försökte lära mig spela.

Nedtecknat av Jörgen Pettersson 2009-08-15. Lättare redigerad 2016-10-12, samt 2021-10-04.

Last Updated on oktober 4, 2021 by Jörgen Pettersson